Jag tror inte att jag skulle ha så mycket att säga till Alejandro González Iñárritu om vi blev tvungna att äta middag ihop. Vi är inte riktigt på samma våglängd. Iñárritu tror på andar och demoner och jag har mycket lite tålamod för entusiastiska new age-resonemang. Det får gärna bli flummigt, men det måste hänga ihop på något sätt som åtminstone flummaren själv förstår. Jag checkar ut när Iñárritu säger att han ska göra en film som ”typ” handlar om något och sedan gör en oöverskådlig film-kakafoni ackompanjerad av en trumorkester – nu pratar jag om Iñárritus Oscarsvinnare Birdman, som jag (till skillnad från många andra) hade invändningar mot.
Hade det inte varit för några lyriska passager så skulle man inte ana att samma regissör gjort den kristallklara The Revenant – det är en film där Iñárritu inte ”försöker” att ”typ” göra något. Det är en film där han bara gör det. Överhuvudtaget är det en film om görande. Om goda och onda gärningar. Om naturens mystiska sätt (som Iñárritu uppenbarligen tror på) att balansera ut karma-kontot. Den utspelar sig i ett gigantiskt landskap och sysslar, i två och en halv timme, med att få oss att via huvudpersonen känna lidande och förtvivlan; det är en studie i smärta och vildmarkselände, en sådan där film där man lämnar salongen utmattad och omtöcknad, glad över att alla ens ben är obrutna.
Den osynliga hjälten i filmen är den lysande fotografen Emmanuel Lubezki som kan komma att slå Oscarsrekord i år med en tredje konsekutiv vinst (han vann för Birdman i fjol och året innan dess för Gravity). Lubezki – som också fotat Alfonso Cuaróns Children of Men (2006) och de fyra senaste filmerna av Terrence Malick, inklusive The Tree of Life (2011) – är den värdiga kandidaten, med sin förmåga att skapa ett tyngdlöst kameraöga som tar sig fram, som ett spöke, i häpnadsväckande långa, obrutna tagningar, genom miljöer som borde vara ogenomträngliga. Ögat möter via Lubezkis lins syner som vi känner igen – rymden, ett villaområde på 50-talet eller 1800-talets amerikanska vildmark – men dessa platser är samtidigt onåbara, skilda från oss av tid eller rum, och vi sitter fast någonstans mellan en frånkopplad beundran för bildernas skönhet och en intensiv inlevelse i deras innehåll. Vi blir, som åskådare, Lubezkis osynliga spöken och vi ser på händelserna så, som spöken, medan vi befinner oss utanför karaktärernas tid och rum.
Det är därför vi är mitt i stormens öga i The Revenant – men vi duckar inte för pilarna som kommer susande runt våra huvuden, utan vi sitter med ögonen nålade mot duken; bilderna är överväldigande men också kittlande. För den som inte listat ut det än så är detta en film full av gigantiska himlar, otroliga berg, de djupaste dalar och det kallaste vatten – filmen är inspelad i Kanada, och är full av sekvenser där man måste utbrista den gamla hederliga frågan: ”Hur i helskotta filmade de det där?!”
Inte bara trotsar kameran tyngdlagen i häpnadsväckande, övergripande bilder – också på nära håll är filmen obönhörligt stark. Här bryts ben och huggs upp sår så att det känns. När kroppen huttrar av kyla eller hunger så skakar den verkligen. När den är skadad ligger den ner, eller krälar. Kroppen som blöder till döds dör långsamt. Björnen som äter ditt kött gör det slumpmässigt. När det tänds eld på en bit lav så kan man känna den där starka doften av eld och rök genom bilden ut i salongen.
Samtidigt, mitt i all denna karga realism, så skiner Lubezkis bilder av något vagt andligt skimmer, som om en dunkel sanning gömmer sig bakom bilderna. I såväl Malicks som i Cuaróns och Iñárritus filmer finns något transcendent i Lubezkis bilder – vi är så nära karaktärerna att vi kan peta på deras hud, och den karga realismen gör att vi känner deras smärta om den så är andlig eller kroppslig, men när vi med dem ser bergen, eller byggnaderna, eller planeten jorden, eller regnet över marken, eller solen som bryter fram genom lövverket, då är vi också andliga varelser som befolkar jorden nästan utan kropp.
Att se The Revenant är att kastas rakt in i en annan värld, utan förklarande texter eller ett fackboksorganiserat berättande, så jag ska inte avslöja mycket om handlingen. En sak som är säker är att Iñárritus och Lubezkis visioner hjälps av att huvudpersonen Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) befinner sig mellan liv och död under nästan hela filmens gång. Han skadas när han slåss mot en björn, i en scen som får en att sluta andas i några minuter. Hans kroppslighet blir vår. Smärtan är svår att föreställa sig. Men i denna smärta slinker syner in – visioner av hans försvunna familj, som slukats av världens våld och nu kanske befinner sig på ett annat plan av varande. Där vissa tycker att Iñárritus lite Gladiator-klyschiga drömscener är fåniga så tycker jag att de är helt logiska för den här filmen – för det första är de bara detaljer, ganska sparsmakat använda, och för det andra är de ledtrådar till vad filmen egentligen handlar om.
Samma kritiker har menat att filmen har ett småtråkigt mellanparti, vilket jag också tolkar som miss av, eller brist på intresse för, filmens tematik. The Revenant är inte bara en vanlig äventyrsfilm som handlar om den väldiga naturen och den lilla betydelselösa människan – minst av allt är det ett storybundet karaktärsdrama (tack och lov). Förnekandet av melodramatiska berättarklyschor, och de väldiga miljöerna, gör att tankarna osökt går till Werner Herzog, men Herzogs filmer var existentialistiska, ateistiska, fulla av chock och beundran för naturen, människans vilja till storhet och överlevnad.
Iñárritu är en troende, såväl på högre makter som på människans själ, och jag tror inte The Revenant handlar om överlevnad. Det kvittar för Iñárritu om man lever eller dör – frågan är om ens ande är ren. Och naturen må vara grandios, men för Iñárritu fungerar den bäst som ett kompromisslöst test som utvärderar människors handlingar, och därigenom deras karaktär. Som jag antydde inledningsvis så handlar The Revenant om människors handlingar – onda och goda – och hur de i slutändan alltid tar ut varandra som yin och yang (åtminstone verkar Iñárritu känna så). Hugh Glass söker hämnd på John Fitzgerald (Tom Hardy) – en man som dödat. Glass ska därför döda Fitzgerald.
Men, som det sägs i filmen, ”hämnden ligger i skaparens händer” och det visar sig att Glass bara kan få sin hämnd via naturen, om han visar sig god mot den i gengäld. Som en levande död (en revenant är en slags zombie) tar han sig fram för egen maskin, men likt en annan Job måste han böja huvudet inför den stora storheten, alltings alltinghet, det mystiska väsen som Iñárritu som filmskapare tycks dyrka.
En annan anledning till att inte skriva om handlingen är att den låter förrädiskt okomplicerad, skriven rakt upp och ner. I grund och botten liknar The Revenant faktiskt en Western – där ett par goda, onda och fula karaktärer följer varandras fotspår över en stor, ur-amerikansk karta – men mest av allt är den imponerande som ett stort stycke cinematisk urkraft. Det var faktiskt längesedan jag såg en film som är så driven av effekter och storslagen, våldsam underhållning, men som fortfarande har en känsla av förundran intakt.
The Revenant är en film där den gigantiska naturen obönhörligt faller ner över oss och vi överlever om vi inte krossas – den är kaotisk men konkret, brutal och blodig och andetagande verklig; samtidigt skimrar den i kanterna, som om den inte riktigt är av denna världen. Den går förstås att se när den kommer på video, men upplevelsen finner du bara på biografen.
FREDRIK FYHR
THE REVENANT
Originaltitel, land: The Revenant, USA.
Urpremiär: 16 december 2015 (Hollywood).
Svensk premiär: 29 januari 2016.
Speltid: 156 min. (2.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (3.4K), delv. Redcode RAW (6K); DI 4K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge, Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher, Tyson Wood, McCaleb Burnett. .
Regi: Alejandro González Iñárritu.
Manus: Mark L. Smith, Alejandro González Iñárritu.
Producent: Steve Golin, Alejandro González Iñárritu, David Kanter, Arnon Milchan, Mary Parent, Keith Redmon, James W. Skotchdopole.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Stephen Mirrione.
Musik: Alva Noto (Carsten Nicolai), Ryuìchi Sakamoto.
Scenografi: Jack Fisk.
Kostym:Jacqueline West.
Produktionsbolag: New Regency Pictures, Anonymous Content, Appian Way, Monarchy Enterprises, RatPac Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en skickligt genomtänkt, stabil story av Western-modell blir upphöjd till stor filmunderhållning genom grandiost fotade vildmarksmiljöer, en närgången skildring av naturliv, barbariska strider och överlevnad; samtidigt rymmer den skickligt spelade berättelsen en subtil andlighet, via filosofiska detaljer i berättelsen och ett visst surrealistiskt inslag i bildspråket.
3 svar på ”The Revenant”