Regi: Takashi Miike
Yakuza-medlem blir biten av sin vampyr-boss innan denne dör och måste därefter hämnas hans död genom att ha ihjäl alla i den andra maffia-klanen, inklusive ”världens tuffaste terrorist”, en stor grodman.
Den här filmen innehåller en groda som spöar ner allt i sin väg. Eller tekniskt sett är det en man i en groddräkt. I filmen är det en groda i en groddräkt… eller, jag vet inte, men det är tokigt i alla fall. Vansinnigt. Out there. Bananas. Yippi-ka-yakuza. När Takasi Miike presenterade filmen på Cannes tidigare i år så gjorde han det via Skype, utklädd till geisha. Han beklagade att han inte kunde vara på plats men han skulle ”förstora brösten”.
Jag har en känsla av att ingen skrattade åt ”skämtet”, men jag är inte överraskad över att det skedde. Medelålderskris gör pojk till mansgris, som jag brukar säga, och det måste ha varit en perfekt introduktion till Yakuza Apocalypse – en fantastiskt lovande titel, det går inte att förneka, men redan overkill-undertiteln The Great War of the Underground viskar om att det här är mer desperat än genialt.
Redan i början av sin karriär var Takashi Miike en provokatör i sig själv, hans ultravåldsamma och helt galna filmer gjorda för video på 90-talet gjorde honom genast till en husgud för de som tyckte att Clockwork Orange (1971) var en barnfilm och att kaffe utan lite tjack inte är rimlig frukost. Miikes fortsatta karriär har kommit att handla om att bevisa kvalitet – han har gjort professionella filmer i alla möjliga genrer, också mainstreamfilmer med ambitiös budget – och kvantitet – enligt IMDb har Miike gjort grandiosa 99 filmer på 25 år.
Jag har inte sett alla Miikes filmer – vem har det! – men jag känner igen en gubb-fylla när jag ser den. Yakuza Apocalypse är en filmisk gubb-fylla, en film där den femtiofemårige Miike i självbelåten och väl förfriskad övertro kastat sig ut på dansgolvet i tron att han kan göra vad som helst.
Ja, filmen är tokig och galen och bisarr våldsorgie – den handlar om vampyr-mafiosos och halvgudar och obskyra japanska in-jokes. Folk biter sönder varandras halsar och sparkar skiten ur varandra som i The Raid-filmerna eller så – skådespelare i, och producenterna bakom, de omåttligt populära filmerna har lagt sin prägel också på Yakuza Apocalypse. Åtminstone sista tjugo minuterna av filmen är en häpnadsväckande idiotisk, men onekligen effektiv, uppvisning av underhållningsvåld, klassisk japansk monsterfilm (!), och skämt så slumpmässiga att de angränsar YouTube poop-videor.
Men filmen är två timmar lång och det finns en story och karaktärer här också, innan den där anmärkningsvärda finalen (som innehåller tidigare nämnda grodman). Och det är sättet Miike inte orkar göra denna intrig minnesvärd som avslöjar vilket fuskbygge Yakuza Apocalypse är. Han tror att så länge filmen skriker oss i ansiktet så kommer vi på något sätt missa att storyn är tungfotad och karaktärslös som en bakfylla på en torsdag i februari.
Enkelt uttryckt är det en otroligt långtråkig film omringad av distraherande fyrverkerier. Större delen av filmen är egentligen en helt vanlig narrativ, om den lojala yakuza-medlemmen Kagayama (Hayato Ichihara) som inser att hans boss Kamiura (Rirî Furankî) är en vampyr. Bossen dör dock, men inte utan att hinna bita Kagayama (medan han fortfarande bara är ett huvud!) – Kagayama förvandlas, vi får de sedvanliga ”vad är det som händer med mig”-klyschorna, alltför många karaktärer stiger in och har alltför många ovidkommande sidointriger – på ett ganska sedvanligt kontraproduktivt sätt försöker Miike väcka vår sympati genom att skildra ett av yakuzans misshandels/våldtäktsoffer (Mio Yûki) som inte blir mer subjekt än en gris i ett slakteri.
Det är ganska typiska ”intrig-alibin” man ser i sådana här filmer, som inte verkar våga erkänna att fokuset mest ligger på att huvudpersonen slaktar flertalet fiender – i Yakuza Apocalypse tillhör de den praktiskt generiska ”fiendeklanen” och street-fight-scenerna kan såklart uppstå från ingenstans. Som alltid är det ”sista bossen”-logiken som Kagayama kämpar enligt. Sista bossen här är Kyoken (Yayan Ruhian), the boy with the dragon tatoos, killen som Rambo slåss mot i början av Rambo III (1988) men i våra tider en bad-ass warrior-king som man inte får skratta åt för då sårar man ju alla stackars lättkränkta action-nördar i vår tids egentligen helt humorlösa popkulturella era av glädjelös awesomeism.
Vänta, Kyoken är förstås inte den allra mäktigaste skurken. Vi har ju också Kaeru-kun, ”världens tuffaste terrorist”, tillika oövervinnerlig grodman! Däremellan finns det gott om scener av slaget som utspelar sig på en kombinerad tortyrkammare och syjunta, även om deras syfte i filmen förblir kryptiskt.
Studentikosa hipsters har redan slutat läsa och kastat sig över den här filmen, som för mig manifesterar ett solklart exempel på värdet av en kritisk läggning. Den som accepterar det här accepterar vad som helst. Såklart är Takashi Miike en galning som gör galna filmer – men det är skillnad på galenskaper och röror. Yakuza Apocalypse är en själlös röra, som sinnesförvirrat kastar sig mellan hysteriskt våld och seriösa dialoger, mellan ett hyggligt försök att bygga upp en karaktär av Kagayama (och, till mindre grad Kiamura) och ett ständigt återkommande behov av att förlöjliga och riva sönder allt som skulle kunna tas på allvar: Det kanske mest patetiska exemplet är en flört med den gamla kabuki-teatern, och en löjlig ”demon” som med rejält fula kläder och en näbb i munnen, fullt överspelande kackel, håller långa haranger om olycksbådande omen. Eller något sådant.
Det är överhuvudtaget svårt att hänga med i filmen, vilket tycks paradoxalt eftersom den bara handlar om våld. Miike är förstås ett proffs, och skådespelarna lyckas med konststycket att aldrig blinka åt kameran, men han kan inte växa sig ung. Även om det tycks vara konstiga jämförelser så lider den här filmen, rent kategoriskt, av samma problem som en film som Pedro Almodóvars Kära passagerare eller Truffauts En skön tjej som mej (1972). Det är en sådan där film där en regissör försöker gå tillbaka till sina rötter och för gamla tiders skull, göra något som rimmar med ursprunget, något som bekräftar att det ursprunget fortfarande finns kvar och betyder något.
Men gamla krafter är inte likadana som nya. Nostalgi och hemlängtan kan inte döljas. Man kan inte fejka sin ungdom för att mejka den. Den är redan gjord. Istället blir det en omdömeslös krasch rakt ner i patetikens land – det råkar bara vara så att Miike var galen till att börja med, så det syns inte lika tydligt. Men det känns. Det här är en film som förväntar sig så många utropstecken inom parentes att den blir ett cineamatiskt nättroll, en gräll och högljudd men tragiskt långtråkig jakt efter uppmärksamhet av en som är 50+ men som tror att han är 20-nånting. Eller vill tro, åtminstone så länge fyllan varar.
FREDRIK FYHR
*
YAKUZA APOCALYPSE: THE GREAT WAR OF THE UNDERWORLD
Originaltitel, land: Gokudou daisensou, Japan.
Urpremiär: 21 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 12 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 7 december 2015 (VOD), 11 januari 2016 (DVD, prel).
Speltid: 125 min. (2.05)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP (?)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Yayan Ruhian, Hayato Ichihara, Rirî Furanki, Mio Yûki, Denden, Pierre Taki, Riko Narumi, Yoshiyuki Morishita, Tetsu Watanabe, Lily Frankie, Reiko Takashima, Shô Aoyagi, Masanori Mimoto, Kiyohiko Shibukawa, Manzô Shinra .
Regi: Takashi Miike.
Manus: Yoshitaka Yamaguchi.
Producent: Yoshinori Chiba, Shin’ichirô Masuda, Shinjiro Nishimura, Misako Saka.
Foto: Hajime Kanda.
Klippning: Kenji Yamashita.
Musik: Kôji Endô.
Scenografi: Akira Sakamoto.
Produktionsbolag: Backup Media, Django Film, Gambit, Happinet, Nikkatsu, Oriental Light and Magic.
Svensk distributör: SF Anytime (VOD), Njuta Films (DVD)