Min lilla syster

Regi: Sanna Lenken

Den vanliga tolvåriga tjejen Stella (Rebecka Josephson) ser upp till sin trådsmala storaysyster Katja (Amy Deasismont) som tränar konståkning – men efter några konstiga humörsvängar märker Stella att Katja i hemlighet lider av anorexia.

Man missar mycket när man växer upp. Vad beror på vem man är, vart man kommer från, vilka man hänger med och inte sällan vad man fötts med mellan benen. När jag var en tonårig kille var ätstörningar till exempel något jag hade väldigt svårt att få grepp om. Hur kunde det vara en ”sjukdom” att ”med flit” stoppa fingrarna i halsen, resonerade jag nog. Jag kunde stoppa i mig en hamburgare på lunchen, utan en hundradels ångest, och därefter gå förbi busskurer med retuscherade H&M-modeller, se överviktiga tjejer bli mobbade på skolgården och ändå inte förstå hur det kunde vara en sjukdom att inte äta. I efterhand känns det som att jag var del av samma sjuka.

Om Min lilla syster hade funnits då så hade jag inte behövt undra mer. Den hade förmodligen upplyst mig, på samma sätt som den lär upplysa – och kanske rädda – unga människor idag. Det är inte så att den berättar om anorexia eller förklarar hur sjukdomen fungerar – den visar oss hur den ser ut. Det är en mycket enkel film, men nästan allt den gör fungerar, för vi tror aldrig att vi är någon annanstans än i verkligheten och när vi märker att vi ser på en film så är det bara extra effektivt.

Man kan jämföra med vilken typisk svensk ungdomsfilm som helst för att på ett enkelt sätt visa hur bra Min lilla syster är. I den typiska svenska ungdomsfilmen skulle tjejen med ätstörningar vara vår huvudperson och tjejen vi ska identifiera oss med. Vi skulle få en massa meningslösa scener när hon ledsamt stirrar ut i ingenstans och via en dagbok skulle vi höra henne läsa fluffigt kvasi-poetiska harranger om sig själv och sitt utanförskap. Hennes föräldrar skulle vara snälla och hopplöst oförmögna att hjälpa till, men ändå gulliga och älskvärda. Hon skulle ha en bästa kompis som började mobba henne – en hel sidointrig skulle förresten handla om hur hon blir mobbad i skolan – och kanske någon snäll lärare skulle säga något klokt i någon scen någonstans. Det skulle vara ungdomars liv genom de klyschor som vilar i bakhuvudet på medelålders manusskrivare.

Manusförfattaren och regissören Sanna Lenken är en av många unga svenska talanger som sagt ”fuck that” till svenska tråk-filmskonventioner och istället hittat ett sätt att skildra verkligheten som den är. Det är iögonfallande att Katja, tjejen med ätstörningar, spelas av Amy Deasismont (dvs. Amy Diamond). Likaså att Katja tränar konståkning, vilket gör att man genast tänker på skönhetsideal, vikthets och omänsklig disciplin.

Men hon är inte stjärnan i filmen. Det är hennes tolvåriga lillasyster Stella (Rebecka Josephson) som anonymt rör sig i skuggan av sin syster. Det är henne vi ska identifiera oss med, eftersom hon är den med normala problem (hon är kär i Katjas skridskolärare) medan Katja är den som är sjuk, och som vi av nödvändighet måste reducera till en patient. Stella har en dagbok, men den förblir hennes ensak. Hennes föräldrar är som vilka människor som helst – oavbrutet villiga att hjälpa sina barn, men inga supermänniskor (dessutom, i eleganta underströmmar, märker man hur det knakar lite i äktenskapets fogar, och mamma och pappas olika lojaliteter till sina respektive barn fångas mycket skickligt) – och vet ni vad? Stella har en bästa kompis och hänger med killar som dricker öl och får hjälp av skolkuratorn, inte någon romantiserad filosofilärare. Vet ni varför? Därför att så fungerar livet i de tidiga tonåren.

Den oansenliga Stella är en sådan där vanlig och normal tjej som de där tråk-manusförfattarna gärna tror att de skriver om (fastän de alltid skriver om Amy Diamonds egentligen). Det är främst genom hennes ögon vi ser hennes storasyster bli irrationell och aggressiv med svart blick och nerverna på högspänn. Deasismont kanske rentav är den minst nyanserade karaktären i hela filmen, ibland på gränsen till överspel, när hennes sjukdom förvandlar henne till ett manipulerande litet monster som agerar med knarkarens logik och förmåga att inte bli avslöjad. Bland många starka och pulshöjande scener finns den när Katja märker att Stella märkt att hon stoppat fingrarna i munnen och slår tillbaka med storasyskonets utpressning – en svår scen att stå ut med, eftersom Stella ser upp till sin storasyster och är automatiskt underdånig.

Det är en klyscha att tala om hur en sjukdom också drabbar de anhöriga, men här är det draget till sin spets. Filmen handlar om ätstörningar i familjen – från att det uppstår, till att det blommar ut, till att familjen upptäcker det och försöker reagera på det (flera scener här är så hudlösa att de tangerar det outhärdliga) tills dess att läkarhjälp (självfallet) måste tillkallas. Alla beter sig och pratar och resonerar som riktiga människor. Ingen demoniseras. Det går inte att tvivla på familjemedlemmarnas kärlek till varandra, men det betyder inte att svärtan måste förnekas. Det är så befriande att det nästan kittlas.

Filmen är en utveckling av en kortfilm som regissören och manusförfattaren Sanna Lenken tidigare gjort (Äta lunch) som också handlade om ätstörningar och som föreslår att det finns ett mer pedagogiskt och folkbildande syfte med hennes filmskapande. Det är sant att Min lilla syster (på grund av sin enkelhet) har känslan av en UR-film, och jag vet att det inte låter så smickrande men, när man tänker efter, varför skulle den inte ha det – och är det egentligen fel? Lenken använder enkelhet för att så okomplicerat som möjligt förklara sina poänger för oss, men inte genom förenklingar eller långsökta metaforer, utan genom att visa oss verkligheten och låta vårt sunda förnuft leda oss fram till dem.

På så sätt är det en ”viktig” film – det är inte ett adjektiv jag alltid använder mig av, för alldeles för många dåliga och innehållslösa filmer har slentrianmässigt kallats för ”viktiga” bara för att de handlat om viktiga saker – det är inte samma sak – och jag kan tänka mig att filmens lyriska recensioner (som jag inte läst) innehåller liknande fraser. Kanske man kan hitta politiska argument i filmen, kanske till och med tala om att det är en feministisk film som belyser patriarkala strukturer och skönhetsideal.

Det fina med filmen är i så fall att dessa budskap är implicita. Vem behöver egentligen ett politiskt budskap i en film om anorexia? Behövs verkligen övertydliga referenser och ideologisk specifikation? Finns det något för Lenken att ”tycka” eller ”pracka på oss”? Anorexia i sig föreslår redan ett sjukt samhälle.

Katjas föräldrar drömmer om en framtid där hon är en isprinsessa – hon tränar stenhårt konståkning varje dag, samtidigt som hon pluggar och tränar utöver både skoltid och passen i ishallen. Vem behöver fler förklaringar till vad som händer och varför? Till och med skolkuratorn tror jag förstår att Stella pratar om sin syster när hon kommer till kontoret och undrar vad man gör när man känner någon som ”inte äter och kräks”.

Lenkens skildring är saklig, självklar och angelägen, mer som en stor röd varningslampa för allmänheten – ett rop på hjälp – än en cinematiskt argumenterande analys. Hela filmen säger sig självt – den är mycket enkel och extremt sund.

FREDRIK FYHR

*

MIN LILLA SYSTER

Originaltitel, land: Min lilla syster, Sverige/Tyskland.
Urpremiär (svensk): 24 januari 2015 (Göteborg International Film Festival).
Svensk premiär: 18 september 2015.
Speltid: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Rebecka Josephson, Amy Deasismont, Henrik Norlén, Annika Hallin, Maxim Mehmet, Ellen Lindbom, Karin de Frumerie, Hugo Wijk.
Regi: Sanna Lenken.
Manus: Sanna Lenken.
Producent: Annika Rogell.
Foto: Moritz Schultheiß.
Klippning: Hanna Lejonqvist.
Musik: Per Störby Jutbring.
Scenografi: Ellen Oseng.
Kostym: Mimmi Harms Oredsson.
Produktionsbolag: Tangy AB ass. Fortune Cookie, Film i Väst, SVT, ZDF. samprod. Fortune Cookie, Film i Väst, SVT, ZDF. Stöd. Filmfond Hamburg Schleswig-Holstein, Nordisk Film- & TV-fond, The MEDIA Programme of the European Union, Sandrews stipendium. Samarbetspartner. Story AB, Arte.
Svensk distributör: Scanbox.