Maps to the Stars

Regi: David Cronenberg

Vämjeliga figurer i en inavlad skådisfamilj jagar berömmelse i Hollywood, omringad av andra lycksökare med liknande planer.

David Cronenbergs Maps to the Stars är en film jag hade en del förväntningar på, eftersom hans förra film – den iskalla men briljanta Cosmopolis – var ett radikalt, intellektuellt steg mot ett filmskapande bortanför alla pretentioner och ohederliga idéer.

Man kan inte tro att samma regissör gjort denna uppenbara, poänglösa, oinspirerade och aldrig övertygande låtsas-satir; en rutten film, likgiltigt gjord, i bitterhet och hat, av en filmskapare som eventuellt inte längre tror att filmen är en konstform värd att syssla med.

Den orkar knappt hålla upp sin pose, som föreslår att detta skulle vara en drift med Hollywood; det ser onekligen ut som att filmen är fotad i Slovenien och inte Los Angeles, men mest av allt är det en studie i dåligt skådespeleri.

Det är en film vars enda poäng är att visa oss karaktärer som är antingen avskyvärda, patetiska eller både och. Poängen är att Hollywood är en rutten värld byggd på pengar, knark och självupptagenhet – bakom den glammiga ytan finns en vidrig värld där alla hjärtlösa karriärister.

Så dessa hjärtlösa karriärister – avskyvärda, patetiska eller både och – är vårt umgänge. En åldrad skådis (Julianne Moore) försöker få en roll i en film hon inte kommer att få (hon är på grund av detta hemsökt av sin döda mammas spöke); hennes terapeut (John Cusack) är gift med sin syster (Olivia Williams) – för incest är tydligen vanligt förekommande i Hollywood – och den enda som vet det är deras dotter (Mia Wasikowska) som nu i myndig ålder återvänder från ett sinnessjukhus där hon suttit (frånskild från familjen, som inte vill veta av henne) efter att hon tänt eld på ett hus. Hon arbetar nu som assistent – eller ”chore whore”, om ni vill – till Moores karaktär, och hennes enda vän är sin bror (Evan Bird) som är en barnskådis lika vedervärdig som alla andra i filmen.

Nu kanske jag låter lite lättstött. Vad menar jag med dessa starka ord? Jag tror det bäst sammanfattas i en scen där vi får se Julianne Moore sitta och bajsa på toaletten, komplett med pruttljud och repliken ”Jag behöver laxermedel”.

Det där är hela filmen. Äckelpäckel och vulgäriteter i en aggressivt monoton berättarstil, liksom berättad utifrån ett Lithium-bedövat perspektiv. Vi får aldrig veta på vilket sätt karaktärerna är kopplade till en korrupt industri. Vi får aldrig se hur industrin fungerar. Vi får ingen förståelse för den här världen, ingen absurd twist, ingen ingång till det hyckleri som Cronenberg uppenbarligen avskyr men av någon anledning inte kan beskriva sakligt. Vi får se Julianne Moore bajsa. Det är banalt häcklande, cinematiskt klotter, snarare än en genomarbetad satir.

Och det känns mer uppgivet än inspirerat. Idén är knappast ny och konkurrensen är svår – från Billy Wilders Sunset Boulevard (1950) till Robert Altmans The Player (1992); filmhistorien är full av lysande anti-Hollywood-filmer. Maps to the Stars är i sammanhanget som bittert gammalt gubb-gnäll man hört förut. (Paul Schrader hade en liknande tjatmaskin på autopilot i The Canyons för något år sedan). Det blir en trött, generisk idé som Croneberg ger ifrån sig som om han inte kommit på något bättre att göra en film om, och som att någon annan där ute kanske kan få ut något av den.

Latheten finns även i den (mycket överskattade) skådespelarensemblen. Maps to the Stars visar att det är stor skillnad på en bra skådespelare och bra skådespeleri. Cronenberg har så många talanger i den här filmen – förutom de jag nämnt finns Robert Pattinson (filmens enda sympatiska framträdande) som en lågmäld limousinchaufför som vill bli skådis – att det är förundransvärt hur de alla underminerar publiken och överspelar bortom det groteskas gräns; Mia Wasikowska och Julianne Moore (som vann skådespelarpriset i Cannes) har kanske aldrig varit sämre än här. Inte heller blir man klokare på Cronenbergs beslut att filma deras rollfigurer straight – trots att de är som seriefigurer i en parodi – som om vi på allvar kommer att bry oss om den här incest- och backstabbing-såpan som mest går ut på att folk (pojk- och flickvänner, familjemedlemmar, castingagenter, vänner och bekanta) egentligen inte vill ha med varandra att göra och att alla bara bryr sig om sitt.

David Croneberg är en regissör som under sin karriär visat intelligens, integritet, kreativitet och originalitet – jag har knappast gillat allt han gjort, faktum är att många av hans bästa filmer egentligen inte varit min grej, men jag respekterar honom och ser en lat, svag och desperat film i Maps to the Stars. Han har aldrig slavat för en studio och jag förstår hans bitterhet över sakernas tillstånd, men det här är bara ett lågt och infantilt hatbrev – dåligt skrivet, billigt och elakt, utan argument, bara med effekter. Det är som det sista skriket från en deprimerad, trött man som förlorat en lång kamp.

På tal om effekter är det intressant att Maps to the Stars också mot slutet innehåller en av de sämsta CGI-effekter jag sett på bra länge. Det innefattar en människa som fattar eld – det är gjort i en dator och ser sorgligt patetiskt ut. Det är obegripligt att just Cronenberg – känd för sin fixering vid kroppen, den fysiska verkligheten och det organiska – inte orkat tända eld på en docka och spenderat mindre pengar på att digitalt ta bort trådarna istället.

”Long live the new flesh” sa de i hans kanske kultigaste film Videodrome (1983). Den tiden är förbi.

FREDRIK FYHR

*

MAPS TO THE STARS

Originaltitel, land: Maps to the Stars, Kanada/Tyskland/Frankrike/USA.
Urpremiär: 19 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 30 januari 2015 (begränsad).
Speltid: 111 min. (1.51)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F55 RAW 4K; DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Julianne Moore, Mia Wasikowska, John Cusack, Evan Bird, Olivia Williams, Robert Pattinson, Kiara Glasco, Sarah Gadon, Dawn Greenhalgh, Jonathan Watton, Jennifer Gibson, Gord Rand, Justin Kelly, Niamh Wilson, Clara Pasieka, Carrie Fisher.
Regi: David Cronenberg.
Manus: Bruce Wagner.
Producent: Saïd Ben Saïd, Martin Katz, Michel Merkt.
Foto: Peter Suschitzky.
Klippning: Ronald Sanders.
Musik: Howard Shore.
Scenografi: Carol Spier.
Kostym: Denise Cronenberg.
Produktionsbolag: Prospero Pictures, Sentient Entertainment, SBS Productions, Integral Films.
Svensk distributör: Noble Entertainment.