Des Demonas första självbetitlade skiva från 2017 kom lite grann som ett alarm som signalerade ett sjukdomstillstånd. Förutom den kaotiskt ekletiska musiken i sig – gapig, funkig, distad noise-new wave-punk med protesttexter i Iggy Pop-stil dränkt i spattig 60-talspsykedelia – var det rätt svårt att inte tolka skivan som en stor skylt som påminde en om att Gula Håret valts in till president och är vi alla med på vad som händer nu? THE! SOUTH! WILL! NE! VER! RISE! A! GAIN! skalderade Jacky Cougar Aboks, den pratsjungande frontfiguren, i det eldhärjade öppningsspåret. Aboks hypnotiska, mantraliknande framträdande var förmodligen främsta anledningen till att bandet – som i övrigt består av en mindre bomb av undergroundtalanger från olika band och konstellationer (vilket förklarar den myllriga men oerhört tajta spelstilen) – blev kända för sina klubbspelningar. I sann punkanda var själva skivan lite mer av en efterhandskonstruktion. Den som har något att säga är ju knappast nödvändigtvis en entreprenör. Rebeller ska inte bekymra sig om att skapa produkter på löpande band.
Varför det på sätt och vis är irrelevant att det tagit sju år för bandet att släppa en till fullängdsskiva (2021 kom dock EP:n Cure for Love, kan tilläggas). Se det gärna som en till varningslampa. Apocalyptic Boom! Boom! är en titel som både talar sitt tydliga språk och som klämmer till med den ironiska distanseringseffekt som gör att man aldrig riktigt vet vart man har bandet. Eller landet, för den delen. Materialet på skivan gjordes naturligtvis innan Donald Trump blev vald till president för andra gången, men man får ju helt klart intrycket av att de hade det på känn. För, ja, hade vi inte alla det?
Kanske än mer relevant är alla andra alarmerande saker som hänt sedan 2017. De tycks ha tvingat denna grupp att ”skärpa till sig” lite. Den första skivan var överrumplande, och stundtals förvirrande eller rentav svårlyssnad – chockeffekten var lika stark som desorienteringen. De tretton låtarna på Apocalyptic är fortfarande rotade i väldigt eklektiska influenser men de är mer separerade den här gången, man kan dra skiljelinjer mellan låtarna trots att de är mixade med sammanvävda övergångar så att allt låter som ett enda gig. Vi kan faktiskt höra, den här gången, hur The Doors-orglarna i de första två-tre låtarna går över till Gang of Four-stompet i de som följer. I förra skivan snurrade allting runt, lite som om det (över?)begåvade bandet stimmade runt på skoj. Tonen har blivit mer åtstramad, och därmed också mycket mer allvarlig.
I sak är formeln fortfarande densamma – Abok håller väckelsemöte genom att pratsjunga olika slogans till arrangemangen som nu mer prydligt hämtas från 60-talets psykedelia, 70-talets glam och 80-talets new wave, med stänk av plaskig funk och ”The Message”-era-hip hop. Hörde man förra skivan är nyhetens behag lite avdomnat och man är mer redo för haranger som ”Get born/get schooled/get jobbed/get hitched/get rich/get old/get sick/everybody dies” även om man kan haja till för tilltalet.
Och det är den andra stora överraskningen, om det är rätt ord. Apocalyptic har en, ja, som titeln föreslår, betydligt mer pessimistisk underton. Det är inte svårt att explodera, som Des Demonas gjorde för sju år sedan, men hur brinner man sju år senare? Går det att vara en rebell, eller rättare sagt hur gör man, när så mycket av människors samlade politiska kraft redan är utspårad men åt helt ogängliga riktningar?
Silar man lite bland låtarna så kan man se att det mellan de lite mer vattniga mantralåtarna – tidigare citerade Conduit till exempel, eller inledande Obsession (där ”helping my brother is my new obsession” kontrasteras med ”money and power is my new obsession” som att budskapet blivit godtyckligt) – finns mer genomarbetade texter, som titelspåret eller avslutande Des Demonas Against Fascism; rent krasst utgör de och ett par till spår (den mer nyanserat bullriga Restructing till exempel) skelettet av en EP som fyllts ut av de mer självförklarande plakatdängorna. I de mer utförliga låtarna börjar Abok på nästintill jobbiga sätt relativisera och ifrågasätta den binära enkelhet som den politiska kampen ofta reduceras till. Det rör sig dels om rent faktiska förhållanden; ”if it wasn’t for the wars that destroyed the world/we’d still be the wards of colonial lords” konstaterar han till exempel på titelspåret. Det rör sig också om rent filosofiska förhållanden, som i Des Demonas Against Fascim där han kontrasterar mantrat ”living in a world with no pain, no fear” med beskrivningar av flyktingar som flyr samtidigt som de massmördas.
På håll låter bandets psykedeliska malande, och Aboks stoiskt målmedvetna röst, som kampmusik. Lyssnar man på texterna framgår däremot en mer bekymrad ambivalens, en apatisk melankoli som snarare känns som att slagorden slaknat och börjat sparka rebellerna på deras egna smalben. En kamp som håller på att ge upp, en politisk retorik där orden börjat lossna ur sina gängor på smått dementa sätt och där det som en gång verkligen var slagord nu inte alltid kan skiljas från kitschiga klyschor. Glammiga Backwards Rebel börjar till exempel med att på det mest uppenbara sätt man kan tänka sig sno riffet till Bowies Rebel Rebel. Redan titlarna föreslår att det hela är gjort med målmedveten självklarhet. ”I’m a backwards man” påpekar Abok i låten, utan att nämna ordet ”rebel”.
Den här resignationen är det mest beklämmande, inte bara med just denna skiva utan kanske i förlängningen den rörelse den representerar. De reella möjligheterna till förändring försvinner i princip när den amerikanska vänstern hamnar i en fyrvägskorsning mellan det demokratiska partiets destruktiva floskler, identitetspolitikens inneboende brist på handlingsförmåga, den lilla plätten kommunister ingen bryr sig om och även, komiskt nog, MAGA-högern som i den ekonomiska politiken nu har mer saker gemensamt med den reella vänstern än vad demokraterna har, om än bara i den tomma retoriken.
Vad gör man då? Man önskar andra verkligheter, kanske, och suktar efter ett Psychic Bloc, en av skivans mest psykande spår: ”I can see the future, I have no use for the past/and at the rate that things are going, the present won’t last … a psychic bloc/I need a psychic bloc.”
Vi kan alltså bara hoppas på att Des Demonas får återkomma med en tredje fullängdare inom tio års tid och att budskapet är mer hoppfullt än så här. Även om den här musiken är beundransvärt formulerad, imponerande spelad och enkel att gilla så är den mellan lagren nästan lika deprimerande som en tidig The Cure-skiva. Och det är en sak att gå in i sina inre grottor och möta mörkret i ens privata själ. Det är en helt annan sak att stå inför verklighetens apokalypser och rycka på axlarna. Des Demonas andra skiva existerar någonstans däremellan och det är lika lätt att förstå som svårt att i längden mäkta med.