När artister tar sina artistnamn, och säger farväl till namnet deras föräldrar gav dem, är det oftast för att de heter saker som Dwight Yoakam. Bara Dwight Yoakam själv skulle ha den solklara självsäkerheten att säga ”Vadå? Dwight Yoakam. It’s ma’ name!” Detta är en artists vars själva signum nästan alltid varit att en sorts glasklar och nästan sublim tydlighet – han slog igenom 1986, när 80-talet var som störst och pråligast, med en LP (Guitars, Cadillacs, Etc., Etc) som än idag låter nästan oskuldsfullt rak och avskalad i sitt okomplicerade men märkligt besjälade honkytonk. Den skivan vände upp och ner på countryscenen och blev den verkliga inkörsporten både för retro-fashionabel ”nytraditionell” country och för den nu helt etablerade countryrocken.
Poängen är att Yoakam själv aldrig kommit i närheten av att gå in i en roll eller tagit sin persona på för stort allvar. Han har aldrig slutat vara sig själv och på Brighter Days, hans första studioalbum på nio år, innebär det att han står som en skiftnyckel inkastad i samtidens apokalyptiska tongångar. Vadå krig och nyfascism? Dwight har just gift sig med sin livslånga sweetheart och han är dessutom nybliven far på 68 sturska år (totten gör själv ett litet inhopp, som om dörren till studion varit öppen på glänt). Man kan alltid lita på att Yoakam ger sig på ett par covers – det är liksom tradition – och den här gången är det tal om Keep On the Sunny Side! För såklart! Livet leker när det går bra.
Man kan inte kalla Dwight Yoakam för trött, och det är också det bästa man kan säga om Brighter Days. Det må ha gått nio år sedan senaste skivan – Second Hand Heart (2015) – men det känns mer som nio minuter. Liksom i den skivan lutar Yoakam sig tillbaka på det cinematiska 60-talet färgat av Roy Orbison och Glen Campbell och hade man bara hört dessa två skivor så skulle man aldrig kunna tro att Yoakam inte från början var en dubbelgångare till Bruce Springsteen. På 2010- och 2020-talet låter de förbluffande lika varandra, som om alla gubbar till slut går tillbaka till sin ungdoms vackra vagga på äldre dagar.
Problemet är att skivan, trots att den är välarbetad och gjord med glädje, inte bjuder på särskilt mycket i form av utmärkande låtar. Man kan tycka att Yoakams repertoar är ganska jämntjock överlag, men då missar man subtiliteten i hans största album, till exempel Mexiko-flörten Buenas Noches from a Lonely Room (1988) eller den chockerande nivåhöjningen This Time (1993) med perfekt producerade spår som till exempel hiten ”Ain’t That Lonely Yet”. Som musiker har också Yoakam visat på fenomenal förmåga till variation på ett halvdussin coverskivor, inte minst 1997 års Under the Covers. Olikt många andra var jag inte speciellt förtjust i 2012 års comeback-skiva, den ansträngt smakfulla 3 Pears, delvis producerad av Beck, men den bevisar förvisso att Yoakam har en känsla för vad han håller på med som handlar om betydligt mer än att bara gå ut och göra samma grej en gång till.
Brighter Days börjar starkt med den cinematiska ”Wide Open Heart”. Sedan följer en skiva som åtminstone vid de första genomlyssningarna inte rör sig särskilt långt från de givna strukturer och formler som man kan förvänta sig. Det finns mycket lite här som Yoakam inte gjort förut, även om jag uppskattar att produktionen är lite torrare; på Second Hand Heart var gitarrerna stundtals så höga att de dränkte all den lilla honkytonk-charm Yoakam fortfarande har kvar. Men att skivan på alla sätt är mer rättfram gynnar heller inte materialet – man tvingas inse att låtarna håller, men de gör heller inte mycket mer. På samma sätt är Brighter Days Yoakams kanske enklaste och mest bekymmerslösa skiva, men också långt ifrån hans bästa.