⦁⦁⦁
Det är lätt att glömma hur mycket mindre – och hur mycket större – Eurovision brukade vara. Innan helrenoveringen på 2000-talet kändes hela tillställningen som en firmafest i ett öststatsland. Vinnarna glömdes emellertid aldrig bort. De kunde inte försvinna i bruset. Alla såg på tävlingen och därmed var alltså prestigen och tyngden i att vinna oändligt mycket större än det är i dag.
Bobbysocks var underdogs i sammanhanget. Duon Hanne Krogh och Elisabeth Andreassen vann med rekordliten marginal, i Scandinavium i Göteborg 1985, med retrodängan ”La De Swinge”. Två kvinnliga artister närmare 30 som gjorde gammal Alice Babs-swing i meka-poppig 80-talsutstyrsel. Bobbysocks lanserades som något på gränsen till ploj, men efter ESC-vinsten blev den desto mer lukrativ. I efterhand kan man också se att deras musikaliska schlagerblandras är typisk för det eklektiska 80-talet – allt mellan himmel och jord fick plötsligt plats under det kommersiella paraplyet; här ska återvinnas! Den självbetitlade debutplattan, ett underhållande stycke nonsens, gavs ut igen med ESC-vinnaren som ny första låt. Det sålde, rent monetärt, men vad hade gruppen för framtid rent kreativt?
Där debutalbumet var en halvseriös drift med uttryck för uttryckets skull så ter sig uppföljaren Waiting for the Morning som något mycket mer dunkelt och längtansfullt, även om man måste skrapa lite på ytan för att hitta det. Det finns stunder av glam och spex – det är schlager, trots allt – men mestadels är det en balladskiva som framförs med armarna utåt när inte händerna är knäppta framför bröstet. Omslaget vittnar om en budgetförhöjning – duon poserar vid en svindlande New York-vy och baksidan visar ett flådigt hotellrum där frukosten är serverad och de glittriga jackorna hängts på stolsryggarna. Men anslaget är ändå försiktigt. Bobbysocks är inte på plats för att inta USA. Titeln, Waiting for the Morning talar istället för en bitterljuv ambivalens, en tvekan, en aning om att livet försvinner medan man väntar på det. Följaktligen är också skivan en serie tvära kast mellan två ytterligheter – å ena sidan att kasta sig handlöst ut i natten på väg mot vilda äventyr, och å andra sidan att finna sig förlorad i natten, undrandes när lyckan ska slå in.
Det är ett förvånansvärt konkret försök till en mogenhet som speglar duons egna liv. Till skillnad från den första skivans stundtals skrattretande kitsch så är produktionen på Waiting in the Morning respektabel och professionell, nog för att rymma nyanserna som uppstår under ytan på de glättiga melodierna. Där låtarna på första skivan spelade på sin egen ytlighet så är överraskningen på Waiting in the Morning hur seriöst, relativt sett, den framstår som. Det den förlorar i personlighet – vilket är en del – tar den igen i en paradoxal genuinitet.
Formellt sett är det ingen stor skiva, ens i schlagersammanhang. Det saknas enskilda spår att lägga på minnet, även om den inledande, härligt slaskiga rockpopsingeln ”Johnny and the Dancing Girls” är underhållande. Den påminner hyggligt mycket om den 60-talspastisch som första skivan var full av, och den representerar därför inte uppföljaren speciellt bra, men det spelar ändå ingen roll, för Bobbysocks existerar bäst inte i enskilda nummer utan i enskilda moment. Ett typiskt exempel kommer mot slutet av ”Johnny”, där berättarjaget avbryter den glada nostalgitrippen (”Hey Johnny, take me out tonight/we could go dancing/and when we don’t wanna dance anymore/you take me home in your Cadillac”) med en plötslig mollbrygga; ”don’t leave me here all alone/I’ll never find my way home” skrålar Andreassen – hon tar i riktigt från tårna och skär ut en plötslig oro genom låtens komposition, som plötsligt ter sig som förrädisk och obönhörligt mekanisk. Plötsligt oroar vi oss för att Johnny, tuffa killen med cadillacken, dumpar sin dejt ute i ingenstans – den charmiga leken med idén om en oskuldsfull tid har plötsligt, bara för ett litet ögonblick, blivit något som dinglar mellan det skrämmande och det vemodiga; berättarjaget ter sig plötsligt som ett försvarslöst och vilset barn. Att textraderna kommer från en kvinnlig duo som såklart har sina tonår en bra bit bakom sig, och lever med den vuxna människans erfarenheter, inte minst den kvinnliga upplevelsen och inte minst i den kvinnliga upplevelsen i showbusiness, ger den också en typ av litterär trovärdighet.
De här anspänningarna fortsätter genom albumet i mer vuxna sammanhang. Gång efter annan återkommer bilder som föreslår en ung vuxen människas försök att överleva i ett nytt sammanhang, förslagsvis en storstad. Det är upplevelsen av att vara en främling, en nobody, i stora USA lika mycket som det är upplevelsen av att vara en artist som försöker slå sig fram i en cynisk showbusinessvärld. Ska man följa med ut i kväll? Är beundrarens blickar de av kärlek? Är det detta jag vill göra med mitt liv? Den svulstiga produktionen, som nästan skulle kunna passera som amerikansk – albumet gjordes i Sverige, vilket faktiskt kommer lite som en överraskning – arbetar hela tiden för att genomsyra och lyfta fram de här antydda äventyren. En tredjedel av spåren är upptempolåtar som hade kunnat passera i vilken 80-talsfilm som helst, och läs det bokstavligen. Det är omöjligt att höra trask-och-stamp-tjohej-dängan ”Heroes Never Die” utan att föreställa sig en shoppingrunda på Fifth Avenue i ett Wall Street-grått 1986. Inte heller går det att höra ”Slow Emotion” utan att se Sylvester Stallone lyfta timmer i Ryssland – det är nästan så att man gräver upp sin gamla Rocky IV-vinyl för att försäkra sig om att låten verkligen, verkligen, verkligen inte var med i den filmen för det låter verkligen, verkligen, verkligen som det.
Medan sådana nummer är roliga – till skillnad från titelspåret (ett b-anthem i ”We Are The World”-stuk) och två krimskramsiga Billy Joel-covers – så är det i balladerna som albumets underliggande själ och hjärta blir som synligast. De varierar i trovärdighetsgrad; dejt-smörsången ”Mr. Moon” är OK men lite väl mycket av det goda, medan den olyckliga kärlekshistorien ”Is It Me Tonight” nästan skulle kunna vara en b-sida av Springsteen (att Bobbysocks inte riktigt kan göra låten rättvisa torde tala för sig själv). Helt rätt hittar de emellertid i ”Basic Love”, skivans eventuella höjdpunkt, en enkel men perfekt bearbetad sång där särskilt Andréassens utdragna vokaler skapar en djup, melodramatisk längtan som utan problem hade kunnat passa i ”Twin Peaks” några år senare.
Låten sätter också fingret på vad albumet som helhet är ute efter – trots allt skränigt prål och alla drömmar om glitter och glamour så är de flesta människor ute efter ren och skär kärlek, ”it’s such a basic feeling/wanting a basic love”. Enkelt, rentav opoetiskt, men i en elegant bombastisk 80-talsskrud direkt sublimt, nästintill helt jämförbar med något supercreddigt som The Blue Niles ”Saturday Night” från mästerliga albumet Hats (1989). Där heter det: ”An ordinary girl/can make the world allright”. Det är som att de här två sångerna söker varandra i ett plottrigt 80-tal där ingen vågar erkänna det vi alla vet, nämligen att alla påfåglar i popens värld egentligen bär lånta fjädrar.