Elegant, slugt mångfasetterad berättelse om manusförfattaren Herman J. Mankiewicz – stommen av berättelsen skildrar arbetet på Citizen Kane medan diverse flashbacks ger oss anekdoter ur ”Manks” arbetsliv i Hollywood, vilka utgör dräpande gestaltningar av legender som Louis B. Mayer (Arliss Howard) och William Randolph Hearst (Charles Dance) och sammantaget presenterar drömfabriken som en korrupt, elitistisk sekt som inte saknar globalt, politiskt inflytande. Oldman är ovanligt tillbakadragen och subtil i huvudrollen medan David Finchers sedvanligt hyperintelligenta estetik matchar Welles legendariska film och skapar en svårdefinierad men mycket tydlig andemening mellan dem – det handlar lika mycket om det uppseendeväckande hantverket, filmkonstens möjligheter, som det handlar om politisk uppdrivaranda; Wells var den som gick till historien som den store rebellen, men filmen belyser att Mankiewicz var den reelle antihjälten i Hollywood, en alkoholiserad och på många sätt suspekt figur som alltjämt vågade tala ur skägget och hänge sig åt sin sanning i en värld av karriärister och opportunister. Ju mer man tänker på Mankiewiczs gestaltning av Hearst som både nemesis och alter ego, desto djupare blir rollfiguren. För den som vill få ut det mesta av filmen krävs det att man kan sin Kane, och funderat en hel del på de här sakerna; denna specificitet ger filmen en viss kringelikrokig kursivitet, men alla filmer behöver å andra sidan inte tilltala alla. Ett måste för gamla skolans filmfantaster. Manuset skrevs av Finchers far och han planerade att göra filmen redan på 90-talet men projektet lades på is efter att fadern dog 2003. När filmen väl gjordes kom den i covid-året 2020 och distribuerad av Netflix – eller, som man också kan kalla det, ”Netflix International Pictures”!