Den tolfte Andy Hardy-filmen är eventuellt den som åldrats sämst. Börjar med att storasyster Parker (som i princip varit frånvarande sedan 30-talet) återvänder från storstaden och genast blir skammad av sin familj för sina nya onda seder. Samtidigt försöker domare Hardy hindra ett grälsjukt par från att ta skilsmässa, bland annat genom att låta Andy dejta deras dotter, som ska föreställa vara en ful, asocial nörd trots att hon spelas av Donna Reed, som har mer charm i lillfingret än hela ensemblen ihop. En dyster återgång till de tidiga filmernas patriarkala ”ordning”, på något sätt symptomatiskt för ett USA som närmade sig andra världskriget.
Ett svar på ”Charmören Andy Hardy (The Courtship of Andy Hardy, 1942)”