Den tolfte Andy Hardy-filmen är eventuellt den som åldrats sämst. Börjar med att storasyster Parker (som i princip varit frånvarande sedan 30-talet) återvänder från storstaden och genast blir skammad av sin familj för sina nya onda seder. Samtidigt försöker domare Hardy hindra ett grälsjukt par från att ta skilsmässa, bland annat genom att låta Andy dejta deras dotter, som ska föreställa vara en ful, asocial nörd trots att hon spelas av Donna Reed, som har mer charm i lillfingret än hela ensemblen ihop. En dyster återgång till de tidiga filmernas patriarkala ”ordning”, på något sätt symptomatiskt för ett USA som närmade sig andra världskriget.
Charmören Andy Hardy (The Courtship of Andy Hardy, 1942)
Ett svar till ”Charmören Andy Hardy (The Courtship of Andy Hardy, 1942)”
-
[…] Andy Hardy har gått ut ur high school och bestämmer sig för att åka till New York och få ett jobb istället för att (som domare Hardy vill) gå på college. En tilltänkt milstolpe i serien som tar en gir och låter Andy få sin första smak av vad vuxenlivet har att erbjuda. Filmen är mer ambitiös än de flesta i serien, och inte oäven i utförandet, men ändå är det något som inte riktigt klaffar i den. Konflikten kring Andys romans med en syndig storstadskvinna, hans oansenliga kontorsjobb, domarens harang om att vara monogam i singellivet (?) och att Judy Garland återigen hamnar utanför (denna gång klippte de till och med bort hennes sånger!) är saker som distraherar lika mycket som de lämnar mer att önska. Elfte i serien, följdes av Charmören Andy Hardy. […]
Lämna ett svar