Saklig och stark skildring av massakern i Srebrenica, gestaltad genom en kvinna (Jasna Đuričić) som agerar tolk åt holländska FN-trupper samtidigt som hon försöker hålla sin familj vid liv. Karaktärerna är uppdiktade men deras berättelse är det inte – filmen är en antites till verklighetsflykt och skildrar istället det outhärdliga händelseförloppet med total närvaro; efterhand börjar man som åskådare utveckla en relation till vad erfarenheten av att ha upplevt ett folkmord är och vad ett liv efteråt innebär (även om de enstaka poetiska sidospåren är onödiga). Inte en visuellt våldsam film men sugande obehaglig och intensiv och, till skillnad från många filmer om omskakande ämnen har denna faktiskt en konkret ”viktig” funktion rent bildningsmässigt eftersom den levandegör kriget och återuppväcker de moraliska impulser som lätt domnar bort (något som historien uppenbarligen visar).