Uppföljare till Spider-Man into the Spider-Verse gjord med samma intensiva animation. Denna har en mer lösryckt handling men efter mycket om och men måste huvudpersonen från den förra filmen rädda världen från att gå under, bland annat på grund av en sorts kosmisk ”anomali” som aldrig borde inträffat – nämligen hans egen existens! Det hela är mindre komplicerat än det låter, faktiskt är storyn bara sockervadd som framstår som krångligt för att manuset inte är tillräckligt sofistikerat för att hitta effektiva berättartekniker. Emotionellt spelar filmen på gammaldags melodramatik mellan tonåringar och deras föräldrar, samt grupperingarna som kidsen har (trots att det är på multikosmisk nivå är käbblet högstadierelaterat – politiskt känns filmen som en äppelkäck konservativ pamflett från 1950-talet) och på det stora hela är det svårt att inte se filmen som en tvärkorsning av olika trender, sammanfogade i ett recept som beställts från studiocheferna. Det är mer eller midre en TV-serie, gjord som ett cinematiskt TV-spel, med generiska klichéer och en överhängande nekrofil känsla av att filmkonsten är lika död som fetischerad, och att bara konserveringen av Hollywoods varumärken nu återstår. Det hela sköljs ner med en kopiös mängd färgglatt ögongodis och ett hysteriskt tempo. För all del! Principen är densamma för den som gäller för en TV-såpa: Fastnar man för karaktärerna vill man så klart se hur det fortsätter (och fortsätter, och fortsätter…)