Troligen Josef von Sternbergs mest berömda stumfilm, en märklig berättelse om en rysk general (Emil Jannings) som efter revolutionen blivit apatisk av PTSD och nu reduceras till att agera sin gamla ”roll” som statist i Hollywood. Större delen av filmen är en flashback som skildrar ryska revolutionen ur generalens synvinkel; en minst sagt extrem uppgång- och fallhistoria som får en extra stark final när filmen återvänder till nutid. Von Sternberg har ofta berömts för att vara en föregångare till modern filmrealism men hans metodiska, sterila stringens gör inte mycket för att skapa psykologi eller djup åt karaktärerna – berättelsen i sig är däremot oerhört oförutsägbar, kompulsivt underhållande och full av mjältsjukt dunder och brak. De stora känslorna kontra Sternbergs kyliga distans lämnar också mycket över till åskådaren, vilket gör filmen lätt att se om. Jannings vann en Oscar för sin typiskt lysande prestation; William Powell också minnesvärd som filmregissören som börjar som revolutionär.