Ett underbart, klassiskt stycke komisk realism som förutsäger felsluten i alla machofilmer som hade kommit före och skulle komma efter. Kvartetten som sprängdes handlar om ett par bullriga män som bestämmer sig för att gräva sig in i ett kontor och råna ett kassaskåp. De föreställer sig vara hyggliga småskurkar men är i själva verket ett par helt vanliga män, känsliga och osäkra, normalbegåvade och fulla av skavanker och brister.
Det hela leder till en rad missöden som eskalerar i förödelse, men Mario Monicellis fina film är aldrig en ren parodi på kriminalfilmer så mycket som en kommentar som uppmanar oss att lyfta blicken och se oss omkring. På subtila sätt konstaterar Monicelli att männen har verkliga problem i sina egna, verkliga liv, och det kanske vore bäst om de slutade dagdrömma och började ta itu med dem.
En viss Swiftian reaktionärism kan anas här, antar jag, som att budskapet är att vi inte bara ska sitta och titta på film hela dagen (för sent för mig!), men samtidigt är det svårt att motstå Monicellis empatiska och mjukt intelligenta perspektiv. I det långa loppet kan filmen verkligen göra en längtansfull för en tid utan någon digital teknik överhuvudtaget, ett liv man lever i den verkliga världen och egentligen ingen annanstans. I det korta loppet är det bara en livlig komedi med bra karaktärer vars naturalism kommer nästan slentrianmässigt, eftersom italiensk film fortfarande har en fot kvar i nyrealismen vid det här laget.