Wes Anderson är djupt inne i c-kursen av sin karriär med denna elfte långfilm; utspelar sig i en amerikansk ökenby i 50-talet där en rymdmässa hålls. Diverse nördiga figurer anländer och blir varse att en ytterligare oinbjuden gäst (från stjärnorna) har planer på att landa – samtidigt är det hela en metakonstruktion värdig Straub-Huillet eller Godard, eftersom berättelsen är en pjäs vars omständigheter (författaren, regissören, skådespelarna etc) skildras i ytterligare fiktioner vid sidan om. Vad är poängen? Överväg den humanistiska melankolin i kontrasten mellan storskaliga sci-fi-fantasier och dess tappra författare, eller de lika tappra teaterskådespelarna som sliter för mödan; Anderson ger här rötter åt den knasiga humor han ofta vältrat sig i (denna påminner särskilt om en mer abstrakt The Life Aquatic) och besjälar därmed sin annars väldigt ytliga materialism. Inte lika bra som föregående The French Dispatch, men denna film bär på samma tillfredsställande fokus, en riktigt härlig brist på sentimentalitet. 2023.