film, Filmloggen

The Darjeeling Limited (2007)/Isle of Dogs (2018)/The French Dispatch (2021)

I påsktider brukar jag tortera mig själv, och träna på givmildheten, genom att utsätta mig för ett par filmer som jag vet att jag kommer ha problem med. Till saken hör att jag och Wes Anderson inte är kompisar. Jag visste när jag såg Grand Budapest Hotel att vi behöver lång tid från varandra. Lång tid senare försökte jag följaktligen med Den fantastiska räven. Fy fan.

Men tapper som jag är gav jag mig på de sista stycken Wes jag inte sett och fann, till min förvåning, att hans två senaste filmer är riktigt bra.

Tåget som heter Darjeeling Limited kan jag låta passera. Filmen om tre bröder på en någorlunda spirituell resa i Indien är en avmätt film som man i efterhand kan se är gjord i en ganska tydlig övergångsfas. Liksom i The Royal Tenenbaums är de familjära banden påtvingade av föräldrarna, här manifesterat genom trions påfrestande storebror (Clive Owen). Anderson försöker skapa melankoli i små stunder, och lyckas emellanåt, men de emotionella greppen känns mer teoretiska, särskilt i förhållande till det massiva, totalt materialistiska intresset regissören har för scenografi och kostym; det allra viktigaste här är hur saker ser ut, vad folk har på sig, osv.

Men ett hopp elva år fram i tiden till Isle of Dogs ger oss den första Wes Anderson-filmen på länge som känns överraskande, kanske på grund av hur han låter de formella elementen ta över de narrativa. Utspelar sig i Japan via ett alternativt stop-motion-universum där hundar blivit bannlysta och lever på en isolerad ”skräp-ö”. Huvudpersonen är en pojke som anländer för att hitta sin trofasta superhund Spot; det hela leder efterhand till uppror mot den diktatoriska ledare som i Orwell-stil styr denna alternativa japanska diktatur.

Storystommen är ett mycket gammaldags äventyr, och Andersons skildring av japansk kultur (som han fick en del skäll för) är också hyperstiliserad kitsch; men det är också i estetiken, ingen annanstans, som man hittar filmens poänger – för en gångs skull har Anderson gjort en film som passar hans formella hjärna, en film där den distanserande tonen, den artificiella dockhuskänslan och de lättfotade experimenten med narrativ gör det hela till en lek med sublimt allvar i botten.

Den här logiken når sin absoluta kulmen i The French Dispatch som jag tycker är Wes Andersons bästa film överhuvudtaget och med ganska god marginal. Här når Anderson punkten då han äntligen slipper bry sig om vad andra tycker – detta är något så ovanligt som en filmatisering av ett magasin, närmare bestämt titelns (fiktiva) stycke lektyr, som ska förstås som en gammal reportagetidning från gamla tider som består av artiklar om Frankrike å Kansas läsares vägnar. Tre huvudsakliga episoder binds samman via ramhistorien om förläggarens död, samtidigt som de i sin tur representerar tidningens olika kategorier (konst, politik, mat, etc); på sitt essäistiska sätt vrider och vänder Anderson också på perspektivet inuti de olika episoderna, där en galen fånge (Benicio del Toro) blir bejublad konstnär, där maj ’68 blir en typisk Andersonsk saga om tonåringar utan föräldrar och där ett kidnappningsdrama blir ett mytiskt, animerat äventyr.

Kanske är jag präglad av min vurm för kontinental filosofi och mellankrigstidsestetik (stryk kanske – det är jag absolut) men jag tycker ändå att Anderson hör hemma i det här strikt formella perspektivet. Jag tror han är en kall jävel, ungefär som Godard, och han ska inte behöva sälja in sina filmer med ohederliga och melodramatiska klichéer. Han sätter i denna film fingret på relationen mellan verklighet och fiktion, och behandlar själv händelserna utifrån ett journalistiskt perspektiv, varpå detta blir en film som handlar lika mycket om att läsa och skriva som att titta och lyssna. Det är precis så experimentellt och nyskapande som hans tidigare filmer alltid hade kunnat vara.