Finsk indiedebut om liten by högt upp i norr där det börjar hända konstiga saker efter att vedhuggarverket läggs ner. Huvudpersonen är en stundtals bortkommen man som hela tiden försöker se positivt på saker och ting. Stilsäkert och sympatiskt, men den välbekanta pseudoexistentialismen (som blandar ihop vardagens enkla leda med ”livets” så kallade ”meningslöshet”) tycks vara applicerad som en lika god specialeffekt som någon. Filmen har scener med flygande vita klot, pratande fiskar, scener där folk rör sig baklänges á la ”Twin Peaks”, vedertagen finsk deadpanhumor i Kaurismäkistil. Tekniskt är det välgjort men det hela känns som en knasig TV-serie som aldrig riktigt vill komma någonstans.