Warren Beatty har tänkt på allt utom en vettig story i den här påkostade filmversionen av seriestrippen om den gulklädde superdeckaren Dick Tracy. Visuellt är filmen direkt invasiv; fotot, scenografin, specialeffekterna och sminket, allt arbetar för att replikera serietidningar och popkonst á la Lichtenstein; skådespelarna på skurksidan (med Al Pacino i täten) är sminkande bortom igenkännbarhet. Storyn är dock knappt närvarande och intrigen består av en tröttsam serie upprepningar där Dick Tracy jämt rycker ut på något akut ärende; filmen tycks oavbrutet befinna sig i en rafflande inledningsscen som aldrig leder till scen 2. Den stilistiska extremismen kan också uppfattas som rätt stagnerande och klaustrofobisk i längden; filmen lyckas suga ut all sex appeal ur Madonna (i rollen som skurkens opålitliga ”flickvän”) som filmen igenom är en livlös skyltdocka. Hon fick emellertid en Oscar (”Sooner or Later (I Always Get My Man”) och likaså scenografin och sminket. Musiken av Danny Elfman är i princip identisk till den han gjorde för Batman året innan, vilket skapar intensiva deja vu-effekter och ger denna knepiga film ännu en konstig detalj.