Intensiv och kompromisslös politisk mästerstudie där en man efterlyst av polisen avbryter ett bröllop för att anklaga alla närvarande för att vara konformister – det visar sig att alla är del av, eller relaterade till, landets militära studentrevolutionärer; efter att ha misslyckats med att stoppa avtalet mellan Japan och USA tio år tidigare har rörelsen hamnat i stiltje, vilket den oinbjudne gästen inte accepterar.
Istället för att bli någon sorts småborgerlig melodram om hur jobbigt det är med pinsamma sanningar så uppstår en kedjereaktion där olika figurer går djupt in i sina tankar och känslor om den politiska kampen samt sina motsättningar gentemot varandra och sig själva. Genom långa tagningar, komplexa flashbacks och hisnande meta-teatrala effekter pågår detta ögonblick av ”sanningens minut” för alla inblandade; filmen blir bara mer och mer dynamisk ju längre den pågår – tålmodigt utvecklas den till en grundlig analys av politisk kamp, dess världar av teori och praktik, poser och hängivelser, dess tal och dess handling, för att inte tala om den tabubelagda mänskliga faktorn, oförutsägbarheten i mänskligt beteende.
Även när man tror att den ska sluta som en omöjligt utmattande och totalt övertänkt film så slår den till med en självklar filosofisk kalldusch till twist. Vi inser plötsligt att vi inte alls har sett en lång eller utdragen film, utan faktiskt en smärtsamt kort; vi har varit med om ett ögonblick som representerar något alltför fragilt och tillfälligt. Exakt hur kortfattat blir plötsligt förbluffande uppenbart när de politiska riterna återställs.
Det finns också, på tal om det, en bitter intelligens till det faktum att vi är på ett bröllop; regissören Nagisa Ōshima kopplar subtilt och briljant ihop den rituella aspekten av politisk organisation med samhällets hegemoniska riter – på ett bröllop, som i ett politiskt möte, finns det tal, stora känslor, ett högaktningsfullt meningsskapande, rå idealism. Vad som händer dagen efter, i praktikens värld snarare än i teorin, är onekligen föremål för en annan värld.
Få politiska filmer är så här seriösa, och samtidigt så övertygande. En once-in-a-lifetime-film av Ōshima, som tog chansen att göra extra allt när han fick carte blanche av studion efter en tidigare framgång (Seishun zankoku monogatari). Filmen blev emellertid kontroversiell – den visades bara tre dagar i Japan innan studion drog tillbaka filmen. I Sverige visades den inte på bio förrän 1992.