Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl, 2003)

Jag kan ha sett den här filmen på premiärhelgen, för det gick inte direkt upp för mig att det var ett så kallat ”fenomen”. Redan som sjuttonåring var jag frustrerad. Jag insåg att jag borde sitta där och känna mig ”underhållen” av det hela, men filmen fick mig att känna absolut ingenting. Den fortsatte och fortsatte. Den var inte bara oengagerande utan direkt tråkig. Allt såg såklart tjusigt nog ut, och skådespelarna gjorde vad de behövde göra för att försöka få lite kött och blod på sina tomma schablonrollfigurer. Men det fanns bara inget där. Storyn var trist, intrigen full av en massa meningslöst spring. Inga bataljer kändes. Inget svärdsving var det minsta farligt. Världsbygget ytligt. Allt såg fejk ut. Inte var jag speciellt imponerad av Johnny Depp heller, som gjorde vilken comic-relief som helst. Musiken var också banal, skåpmat från Jerry Bruckheimers valv av pam-para-pam-pam-teman á la The Rock, Bad Boys osv.

Allt jag kände för Pirates of the Caribbean var ett enda stort blaha.

Jag blev verkligen förvånad när filmen blev så populär.

Jag hade inte fel. Men jag gjorde det inte rätt. Jag tittade på filmen. Dumma mig, jag vet. Själva filmen, vilken pittoresk idé. Jag insåg inte att skämtet var på mig. Jag hade redan köpt en biljett, vem bryr sig om filmen. Jag hade sett trailern, eller hur? Tja, filmen var egentligen bara marknadsföring för trailern. Och för Disneyland, förstås. Men främst var filmen marknadsföring av produkten, konceptet. Disney skapade den här produkten för alla de människor runt om i världen som inte bryr sig om filmer, som anser dem vara ursäkter för sociala sammankomster, som anser att gå på bio är viktigare än vad som faktiskt går på bio. Paketera en look, en känsla, ett ljud och folk kommer att bli glada. Släng in några skratt i mörka tider. Människor kommer att bli upphetsade, de kommer att glömma sina tradiga vardagar. De kommer att vilja klä ut sig som Jack Sparrow, som plötsligt kommer att bli en ”popkulturell ikon”. De kommer att spela musiken som om den inte funnits tidigare. De kommer att göra fruktiga drycker i namnen Barbossa och Sparrow, eftersom det blir ännu lättare att se filmen med 6-8 centiliter tequila i hjärnan (tro mig, jag har testat).

Filmen… filmen! Pah! Paah! Lägg upp JK Simmons skrattande gif.

Min åsikt om filmen har inte förändrats på 30 år, men det är lite för lätt att peka på Pirates of the Caribbean och säga att det var här det började gå snett för storfilmer i Hollywood, närmare bestämt med Disneys bulldozerning in i Marvelland. Banan är uppenbar, men jag tror att det finns mer än så.

Först och främst är vilken film som helst ett symptom, inte en orsak. Filmindustrin dikterar inte politiken, politiken dikterar filmindustrin. Vi kan sitta och berätta historier om hur Hajen och Star Wars avslutade ”New Hollywood”, men som med alla historier är de metaforer. Det är alldeles för tradigt, tänker jag mig, att undersöka verkligheten, som har att göra med energikrisen på 1970-talet och 1971 års Powell Memorandum till den amerikanska handelskammaren, ett memo som efterlyste en fientlig nyliberal top-down affärsstrategi innan Reagan någonsin tillträdde. Allt var en slippery slope därifrån. På 80-talet såg vi regissörer som Spielberg vara kreativa samtidigt som de lydde, som filmskapare i Sovjet. Men så 1996 kom den så kallade Telecommunications-akten, Clintons stora gåva till Hollywood, som gjorde det möjligt för multinationella företag som Disney att gå ihop med varandra och smälta in i ett oändligt överflöd. Det är därför Hollywoodfilmer efter 1996 känns mer paketerade, har högre budgetar, känns lite mindre genuina. Michael Bays Armageddon, som Roger Ebert profetiskt noterade var den första långfilmsversionen av en trailer, befäste att från och med nu kommer ingenting att vara nytt när du köper en biobiljett. Är det syftet med ett företag att tjäna pengar? Ja. Är det syftet med ett företag att faktiskt sälja något? Inte längre. Är det nu ett företags enda syfte att tjäna pengar? Precis.

I jämförelse var Disneys kreativa spel med Pirates nästan konstnärliga. Jerry Bruckheimer hoppades naturligtvis att denna film skulle bli en framgång men ingen kunde ha anat att det skulle riva ner så många hus. Det går inte heller att förneka att MCU-experimentet mycket väl kunde ha misslyckats kapitalt. (Se Emerichs försök till något liknande med Independence Day: Whatever It Was Called, utan tvekan den värsta storbudgetfilmen som någonsin gjorts). Dessutom, för vad det är värt, är manuset till Pirates of the Caribbean åtminstone brukbart rent narrativt. Detta är fortfarande rent formellt en film. Man kan titta på den utan att oroa sig för uppföljare eller spinoffs. Magra glädjeämnen, jag vet, men hey-ho.