Sanningens ögonblick för Jafar Panahi i denna mästerliga film, där han tar explicit sikte på den iranska regimen, landsbygdens shariakultur och faktumet att han själv är en fånge i landet (samma år som filmen släpptes blev han återigen gripen och dömd till fängelse för ”propaganda mot systemet”). Som vanligt spelar han sig själv, nu på plats i en by nära den turkiska gränsen där han ska spela in en film om ett flyktingpar. Hans närvaro i byn börjar emellertid sakta men säkert skapa problem, liksom det tilltänkt lyckliga slutet på hans film blir mer och mer osannolikt. Panahi, som ofta refererar till denna tematik indirekt eller genom uteslutningsmetoden, skildrar här utan skygglappar eller omvägar den destruktiva verkligheten som är att leva i ett isolerat, överstyrt och omänskligt dogmatiskt land. Steg för steg, händelse för händelse, leder filmen fram till en förödande slutsats med oavvislig retorik. Otroligt intelligent, envist humant, filmskapande, och även påtagligt modernt. Till skillnad från tidiga iranska ”auteurer” så finns ingen deterministisk magi i hans metaperspektiv – kameran är ett redskap och ett medel i en vilsen tid och Panahi är en frustrerad, post-existensiell sökare typisk för den digitala filmåldern. Filmen inger märkligt nog hopp och styrka, trots den nedslående verklighet som hela tiden kommer i vägen för den.
Ett sidospår: No Bears är den första film jag sett från 2020-talet som jag skulle vilja kalla mästerlig. Det är också ett av få exempel på en ny film som vågar vila i, och förlita sig på, dagens fullständigt vilsna filmkultur. Jag har länge känt mig frustrerad över ur filmmediet glider filmskapare ur händerna, både narrativt och estetiskt. Filmskapare har glömt, eller sökt sig bort från hantverket, både vad gäller hur man berättar på papper och hur man berättar i bild. Men No Bears påminner mig på ett så akut sätt om hur nära verkligheten och filmkonsten numera ligger varandra.
Mer och mer börjar jag tänka att den digitala revolutionen – detta att filma, redigera, distribuera och projicera film digitalt – har skapat en ny konstform. Den digitala övergången, runt 2012-15, var kanske inte bara en teknikalitet och sorgen över det analoga var kanske inte bara romantisk. Jag tror snarare att det var en förändring att jämföra med ljudfilmens intåg, eller långfilmens gryning. Den digitala filmen tycks tvinga filmskapare att börja om, som om de fått minnesförlust eller aldrig tagit del av dåtiden, precis som ljuderans filmare. Och filmer från 2020-talet påminner mer än något annat om filmer från 1910-talet, när filmskapare sakta men säkert, ofta klumpigt och brådmoget, utforskade vad den nya konstformen har för egenskaper. Det har att göra med att man vill berätta nya berättelser, på nya sätt, men allt man har att jobba med är kaos. Moderna filmer är förlorade vandrare, utforskare av en osammanhängande röra till värld, de själva lika förvirrade som alla andra. Men kanske det är det som är själva grejen. 1900-talet är borta och filmen med det. Länge leve 2000-talet, och dessa spartanska experiment i codex.