Sommaren 2003 förväntade sig alla att detta skulle bli ännu en Spider-Man eller X-Men. Istället fick vi en pratig kälkborgarmelodram av regissören av många sådana filmer, Ang Lee. Lee är som mest teknokratisk här, intresserad av att laborera med bilder, nästan som om han rastlöst försöker hålla sitt sinne sysselsatt medan de helt oengagerande mänskliga scenerna drönar vidare. Filmens splittrade visuella design är dock lika disträ. Lees splitscreens och skärmar-i-skärmar har ingenting att göra med hur man läser en serietidning (har du någonsin sett en serietidning med tre paneler som visar samma helikopter från olika vinklar?) Återigen, det talar för att en regissör som tänkt ”Här är en fullständigt meningslös film som jag kan använda som en godtycklig lekplats (och den kommer att tjäna pengar också!)” Lee skulle senare göra samma sak med projekt som Billy Lynns Long Halftime Walk och Gemini Man, filmer som känns extremt lika Hulk i deras kalla, slingrande ”AI by human proxy”-känsla. Det bästa jag kan säga om Lees panelhoppande i Hulk är att han var före sin tid; jag minns att det verkligen störde mig 2003 men idag, med 2000-talets skärmkaos fast i min hjärna, märker jag det knappt.
En dryg timme av filmen består av att skapa ett drama kring karaktärer som vi inte får någon anledning att bry oss om; skådespelarna är pratande ansikten, som digitala animationer med alltför uppriktiga röster, men inget de säger registrerar. Tonen här är väldigt ”drama för vuxna”, den sortens förhöjda melodram där varje oönskad personlighet har utrotats och alla grova kanter har slätats ut; det är den typen av ”mänskligt drama” som i själva verket är ganska syntetiskt och gjort för att passa medelklasspublik som gillar att låtsas titta på konst, samtidigt som de är helt ointresserade av självrannsakan (jag bävar inför att se om The Ice Storm, nästan lika mycket som jag fruktar att se om American Beauty av Sam Mendes, i denna aspekt nästan identisk med Lee).
Så småningom stängs dramat av och transporteras till en eller annan öken där en final noggrant och omständigt sätts upp och utförs, genom en planimetriskt tagen scen mellan Eric Bana och Nick Nolte som plötsligt förvandlar filmen till ett Beckett-framträdande; återigen, det är symbolerna för ”hög konst” vi ser, men det är bara en massa blaj. Till och med inom ramarna för dramat som det sätts upp så missar filmen sina mest grundläggande teman; Jekyll och Hyde, militära konspirationer och amerikanska polisstatstendenser, uråldriga far-och-son-fejder och Freudiansk psykologi. Filmen får en att tänka på dessa saker, men varken skrivandet eller det visuella berör något av det. Oundvikligen kan man hitta mer verkligt djup i de senare MCU-laborationerna, även om man måste hitta det genom uteslutningsmetoden.
Jag hoppades verkligen att hitta en gömd pärla här. Man vill ju att Ang Lees Marvel-flopp ska vara en dold pärla, något cinematiskt relevant. Man hoppas att dramat ska säga något. Men det är ingen dold pärla. Det är visuell ordsallad. Berättelsen föredrar bara en tråkig ton före en rolig, resten är en dum ekokammare. Jag tycker att de flesta av MCU-filmerna är trista men den här är rentav ännu segare.