Några saker är retroaktivt anmärkningsvärda om Bruce den allsmäktige, en ganska basal fantasi och en indirekt remake av filmen Min polare Gud från 1977. Filmen var retro redan 2003. Då var Jim Carrey helt klart ute efter grönare betesmarker, med filmer som Truman Show, Man on the Moon och The Majestic. Detta verkade som ett konstigt steg bakåt. Jag antar att det var ett steg för att skydda JC-varumärket (man måste förstå att den här mannen var gigantisk på 90-talet) men jag minns att jag kände att filmen, trots flera älskvärda egenskaper, kändes lite unken, som en repris av The Mask via regissören till Liar Liar.
Jag noterade tydligen inte hur berättelsen handlar om en kille som är bra på att få folk att skratta och upptäcker att han i slutändan kanske borde vara glad och tacksam för det. Naturligtvis måste vi läsa berättelsens moral bortom den bisarra ytan, där Bruce klagar över sitt ”medelmåttiga” jobb och lägenhet (han är en TV-nyhetsman och bor i en brownstonelägenhet med takvåningsutsikt). Carrey skulle komma att snurra ut ur sig själv ändå. Runt tio år senare var i en konstig ”Jag finns inte/jag kan vara vem som helst”-fas (men för att vara rättvis så var det runt den tid då Hollywoodstjärnor betedde sig konstigt i allmänhet, kanske en reaktion på Joaquin Phoenixgate – jag kommer aldrig sluta fniss vid tanken på Shia LeBouf med en papperspåse på huvudet).
Bruce den allsmäktige är också en udda tidskapsel. Så mycket tjafs över TV! Så mycket analog teknik som fanns kvar. En plot point handlar om ett fotoalbum! Och tänk hur normen var att bete sig som en fullständig skitstövel. Att se om den här filmen fick mig att minnas hur 90-talets besatthet av egot gjorde människor totalt blinda för någon annan än sig själva. Det är akilleshälen till och med till något så briljant som ”Seinfeld”. Visst, Bruce Nolan är en kille som behöver en liten läxa, men han är också killen vi ska identifiera oss med. I detta var filmen före sin tid: Den försöker aktivt få publiken att komma ihåg att vi kan vara trevligare mot varandra. Det budskapet ansågs vara smetigt trams fram tills de senaste två decennierna eller så. Vem vill egentligen vara killen som står på trottoaren och hojtar om yttrandefrihet bara för att få bete sig som ett svin?