Kulturdebatt, kokett som brukligt. Folk skriver om böcker på Instagram och väljer att inte se den kapitalistiska inramningen. De ytterst få förunnade som får betalt tror på allvar att de är oberoende och fria. Kanske de som får betalt för kritik rentav tror att det rör sig om en belöning, ett bevis på det säregna i arbetet? Gabriella Håkansson i Sydsvenskan menar att publicerade kritiker, bara för att de arbetar och får betalt, per definition är kvalitetsgaranterade. Samt, alltså, fria och orubbligt opartiska.
Under stora delar av 2010-talet, särskilt mellan åren 2015 och 2017, var jag eventuellt den bästa filmkritikern i hela Sverige. Åtminstone den mest ambitiösa, den uthålligaste, den mest noggranne, den som arbetade hårdast för att motivera min kritik, kanske den som arbetade hårdast överhuvudtaget. Av alla kritiker som var verksamma under de åren recenserade jag tveklöst flest filmer, och de mest varierade, och jag hade dessutom friheten att kunna göra texterna hur långa och avancerade jag ville. Jag publicerade inte en enda recension som jag tyckte var ogenomtänkt eller tunn. Allt detta gjorde jag inte för mitt eget höga nöjes skull, eller för att jag sökte jobb, utan för att jag tyckte att det var ett viktigt arbete. Jag gjorde det inte för Instagram. Jag gjorde det inte för Sydsvenskan. Jag gjorde det utan att få ett öre betalt.
Det går alltså alldeles utmärkt att skriva god kritik utan att ha en boss och utan att ta hänsyn till kollegor eller något sorts etablissemang. Förutsättningarna är faktiskt bättre.