Det finns inte mycket att säga om den här filmen och det är precis så det ska vara. The Italian Job är nästan sublim i sitt popcornrulliga ekvilibrium. Man sitter och väntar på en twist, eller någon slags vändpunkt, åtminstone en cameo med Michael Caine. Men nej, filmen är inget mer än vad den ser ut att vara. Det borde vara banalt, men det är det inte. Jag antar att det är ett bevis på filmskapandets hantverk och… tja, pengar. Vi är verkligen i Venedig, åtminstone ett tag, och de stängde helt klart ner ett LA-kvarter för finalen. Mark Wahlberg absorberar vilken film han än är med i, som en mycket användbar trasa. Skådespelarna är charmiga, Charlize Theron kan uppenbarligen få vad som helst att verka enkelt.
Man kan undra varför filmer inte är så här okomplicerade längre. Svaret är att det råkar vara så att studior år 2003 fortfarande följde vissa standarder för berättande, foto och klippning. År 2023 är en film som denna oftare än inte en stor strumpa fylld med slumpmässigt innehåll (”content”) som skriker efter uppmärksamhet i vår enorma värld av skärmkonkurrens.