Filmen som gjorde Marilyn Monroe till stjärna; en underskattad, sexuellt driven noir som blandar en färgstark yta med ett mörkt innehåll.
Storyn är helt ologisk, men den är ologisk på det där ovärderliga sättet som hos Hitchcock och Lang, inte mer löjligt än North by Northwest eller Vertigo (filmer som av någon anledning aldrig kritiseras för sina helt omöjliga intriger). Niagara förutsäger samtidigt den långsökt psykosexuella naturen i filmerna som skulle följa Het puls och Farlig förbindelse på 80-talet.
Precis som hos Hitchcock och Lang, är det helt omöjligt att läsa Niagara bokstavligt. Allt är symboliskt, allt är antydningar; det är det närmaste Blue Velvet som 1953 kommer (men där i andan). Jag är helt fascinerad av dynamiken mellan det könlösa unga paret som kommer för en smekmånad vid Niagarafallen. De stiftar bekantskap med det sedan länge surnade gifta paret (Joseph Cotten och Monroe, han är en krigsskadad PTSD-knäppgök, hon är en kylig psyko-nymfoman). Jean Peters och Casey Adams spelar de nygifta. Peters kunde ha varit en femme fatale i vilken annan film som helst och det finns inget kyskt med henne. Adams däremot är helt ointresserad av henne. Han tar med Churchills memoarer till deras smekmånad och när hon klagar säger han rent ut ”I’m gay!” (Kom ihåg att Cary Grant visste vad det ordet betydde redan 1938, i Ingen fara på taket; vad vi måste förstå om 50-talet var att filmerna bara låtsades vara oskyldiga).
Filmen bygger helt på uppdämda frustrationer. Det var när ”don’t ask, don’t tell” gällde allt (åtminstone i filmer); vi ska inte prata om krigets våld, vi ska inte prata om lusten vi känner, vi ska inte prata om äktenskapets fasor, om ”resten av våra liv”, eller att vi inte riktigt tror på någon hämndlysten gud; vi kommer att låtsas att det dundrande vattenfallet är en fullständigt harmlös turistattraktion.
Det är här filmen får sin energi. Det är därför publiken är intresserad. Det är vad skådespelarna berättar för oss och varför själva Niagarafallen är med i filmen. Vi ska falla under för naturen och med full säkerhet veta att vi inte är dessa tillgjorda, garderobsplacerade, självförtryckande ekonomiska agenter som vi måste leka att vi är varje dag (Adams, maken, har ett komiskt långtråkigt PR-jobb och hans chef är så överdrivet tjenamors-hejsan-tjosan att det bara kan läsas som en parodi på reklamvärlden). Passionen kan faktiskt vara så stor att den blir destruktiv. Ändå finns det ingen räddning i tillknäppt moralism. Vi köper inte Adams och Peters mer än de själva gör. Det här är inte, som i originalet Cape Fear, en film där Gregory Peck kämpar för anständighet. Det här är en film där Peters straffas, nästan dränks, för att hon inte kan acceptera sin passionerade sida. Hon har uppenbarligen ingen hjälp av sin man, som spenderar hela finalen på andra sidan all action och hejar på, bokstavligt talat.
I slutändan signalerar filmen att 1953 är en plats utan vinnare. Peters och Adams kommer att gå hem och leva en lögn av Far From Heaven-typ. När deras mörka motsvarigheter faller, Monroe och Cotten, deras skuggjag, så har detta fall åtminstone sanning i sig. De ger ett mörkt, taggigt hjärta till denna frodiga, stänkande Technicolor-kropp.