Jag är fortfarande ombord för Sebastían Silva på grund av hans underskattade Magic Magic, som handlade om en osäker tjej (Juno Temple) som definitivt kände sig som outsidern när hon var fast med ”vänner” i en stuga ute i skogen på en mardrömsweekend.
Jag gick in för Tyrel med viss skepsis, eftersom det bara verkade vara en version av samma film; den här gången handlar det om Tyrel, som upptäcker att han är elefanten i rummet när han följer med en vän över en helg för en födelsedagsfest ute i skogen. Inte nog med att alla andra känner varandra, Tyrel är den enda som är svart. Det här borde naturligtvis inte vara ett problem, men killarna är redo för krök, de lyssnar tydligen bara på REM och någon tog med en Trump-piñata att döda med en machete.
Viss långsökt knarrighet i dialogen kan lysa igenom ibland, eller så kanske jag bara förväntade mig en mer sociologisk film om hur fördomar och orättvisor kan bli en affär även med de bästa avsikter. Men Tyrel är mindre intresserad av rasism än vad som först verkar vara fallet; det är först en film om att vara ung och osäker, liksom Magic Magic. Det man är osäker gentemot är vita mäns sällskap, och jag antar att detta kan vara kopplingen mellan Alicia i Magic Magic, Tyrel i den här filmen och Silva själv, en chilenare som gör filmer i USA.
Tyrel är i alla fall lika underskattad och effektiv som Magic Magic; om det är Silvas enda trumfkort, att han kan skildra alienationens skräck, så kommer jag att ge det till honom – ingen gör det bättre. Man vill komma bort från denna plats så fort man är där. Det händer inte mycket, men ändå känner man att allt kan hända. Filmen förlitar sig på empati och medvetenhet, inte plot points; det finns nästan aldrig någon specifik ”anledning” för Tyrel att må dåligt, ingen absolut händelse som orsakar effekten – trots det tvingas han omedelbart navigera i situationen. Filmen ställer alla implicita frågor utan att någonsin ställa dem; vad som är rätt och fel, vem som agerar bra och dåligt, vad är Tyrels alternativ, varför är hans vän så motvillig mot honom, är det inte ironiskt att filmens drygaste snubbe (Michael Cera) är den som Tyrel kommer bäst överens med.
På tal om skitstövlar så har vi inte bara Cera i huset utan Caleb Landry Jones och Christopher Abbott. Silva vet hur man väljer dem. Men han vet också hur man regisserar dem. Även om dialogen ibland känns påtvingad är flytet oklanderligt och beteendet hos de människor vi ser helt sömlöst; Jason Mitchell är särskilt oförglömlig i huvudrollen. Men även när vi vet vad vi kan förvänta oss av resten av skådespelaren får Silva det att kännas naturligt; han förstår att ångesten han går för är beroende av denna trovärdighet, och han verkar nästan glad över sin förmåga att trolla fram den.
Dessutom, i en förvånansvärt subtil taktik, filmar han filmen i 65 mm med ett bildformat på 2,65, vilket skapar en sorts berusad, optisk klaustrofobi som fungerar förvånansvärt bra. Vissa kanske ser det som en gimmick, men jag vet inte. Jag förväntade mig något sådant från Tarantino när han plåtade The Hateful Eight på 65.
När vi väl känner Tyrels knipa är vi där med honom. Det är en ”jobbigt läge”-film och vi lider igenom den, ibland inte ens säkra på varför, men säkra på att något är väldigt fel och att denna situation när som helst kan kollapsa till katastrof. Men när den gör det är skadan inte så mycket materiell eller fysisk – plågan är intern, subjektiv, den har att göra med identitet och värdighet, självvärde. Tyrels kropp är inte under attack, hans upplevelse av livet är det, hans själ. Filmen är dock inte helt obeveklig. Den ger oss många små fickor av kontemplation, små time-outs i handlingen där vi ser att Silva är engagerad i sina idéer på fler sätt än att bara få oss att må dåligt.
Som jag antydde kan Silva kanske vara lite av en one trick pony; varje film han gör känns lite som en långfilmsdebut; inga spektakulära berättelser, ingen komplex tes presenterad. Men det han gör, åtminstone här, är begåvat och imponerande. Filmen är vad den vill: En intensiv, emotionell upplevelse som kommer in under huden och fastnar där.