Magic Magic

Regi: Sebastian Silva

Tonåriga Alicia är på sin första utlandssemester: I Chile, med sin kusin Sarah som är ihop med spanjoren Agustin. En tripp till en stuga på landsbygden blir snart en terror-upplevelse eftersom hon känner sig hotad av stora världen, socialt utfryst av alla omkring sig, och dessutom via sömnbrist eller något annat upplever hallucinationer och sakta men säkert börjar bli galen.

Det är inte ofta man kan säga att en skräckfilm är otäck. Kuslig kanske, i bästa fall. Många skräckfilmer innehåller utdragna höga C:n och hoppa till-effekter men att ens reflexer reagerar när någon plötsligt dyker upp och säger bogah är inte samma sak som att se på något otäckt.

Men Magic Magic är verkligen en otäck skräckfilm. Den innehåller ingen galen mördare, inte en droppe blod och tempot är långsamt. Den är gjord i samma psykologiska tradition som Polanskis Repulsion, där Catherine Deneuve spenderade en helg i en lägenhet som kryllade av hennes egna demoner. I Magic Magic spelar Juno Temple den tonåriga tjejen Alicia, som eventuellt inte har alla hästar i stallet. Vi ser filmen genom hennes ögon och vi vet inte riktigt hur, inte riktigt varför, men snart börjar vi känna att vi inte kan vara säkra på vad vi ser.

Alicia är en av fem ungdomar som befinner sig i en stuga i Chile. Jag skulle inte vilja vara i samma rum som någon av dem i mer än en timme. Den tystlåtne Agustin (Agustin Silva) verkar vara en okej kille, men man kan ana att han inte bryr sig om någon annan än sig själv. Han är ihop med Sarah (Emily Browning), som är Alicias kusin och anledningen till att hon befinner sig här, för första gången utanför sitt eget land. Hon känner sig utanför. Alla tycks ha signalerat – eller har de? – att de inte tycker om henne. Värst av alla är den odrägliga Brink (Michael Cera), som oavbrutet pratar eller spazzar ut, kommer med äckliga skämt och ler mot Alicia med sociopatens ondskefulla leende. För att i nästa sekund skämta bort något, som om han inte tänker på något särskilt. Vilket han kanske inte gör.

Filmens uppbyggnad är briljant. Vi vet inte vem Alicia är. Från och med filmens första scen, där Sarah introducerar henne för de andra, ser vi henne bara på plats. Från ingenstans är vi som åskådare med i det här sällskapet och vi kan, likt Alicia, inte komma hem. Hon är i dessa människors nåder nu. Det finns något oerhört klaustrofobiskt i hennes maktlöshet. De sätter sig i bilen på väg mot stugan och lyssnar på nästintill komiskt malplacerad 30-talsjazz. Sarah försöker påminna alla om att prata engelska, inte spanska, nu när Alicia är här. Det går sådär. Halvvägs fram hittar de ett par hundvalpar, den ena skadad. Irriterad över deras ynkliga pip bestämmer Barbara (Catalina Sandino Moreno), som kör, att de måste lämna dem vid vägen igen. Alicia ser chockat på i tystnad hur lådan med de döende valparna försvinner ur hennes blickfång när bilen åker iväg. Hon, en främling i sällskapet, har ingen talan. Och detta är bara början.

Det är en kladdig, närgången, skoningslös film. Alicia kan inte sova någon av nätterna hon spenderar i stugan, omringad av det gigantiska sydamerikanska landskapet, och dag efter dag börjar hennes syn spela spratt med henne. Hon betraktar långsamt hur fåren i närheten vallas av vad som verkar vara en herrelös hund. Hunden, med de gläfsande tänderna, stirrar på henne. För länge? Skäller. Alicia tittar tillbaka. Vänder blick. Ser hur havet långsamt väller in mot klipporna och försöker inte få panik. Hon försöker ringa hem med sin mobiltelefon. Signaler piper, och en röst på spanska förklarar något. Alicia är fast, inuti sig själv och i ett öppet landskap utan syre.

Det är naturligtvis en klyscha att säga att filmen är som en mardröm, men det är en adekvat beskrivning. Det finns inga konturer i filmen annat än de åskådaren bjuds på. Filmen har en öppen inledning och ett öppet slut. Alicia nämner inget hem för oss att längta tillbaka till, vilja nå. Filmen pågår liksom bara framför våra ögon som en attack, och vi har inget att hålla oss fast i. Den enda skräckfilm jag kan jämföra effekten med är den i The Blair Witch Project, där vi som åskådare saknar nog med information för att kunna veta vad som händer i filmen. Vi ser bara karaktärernas utsatthet.

Manusförfattaren och regissören Sebastian Silva använder den allra mest kännbara psykologiska socialrealismen för att plåga åskådaren. Vid ett tillfälle går karaktärerna och badar. Alla hoppar från en hög klippavsats ner i vattnet, alla utom Alicia som är sist ut. De andra hetsar henne, men hon vågar inte. Jo, hon vågar. Nej, hon vågar inte. Denna egentligen okomplicerade scen blir, via Silvas tagningar, en alltmer outhärdlig sekvens. Till sist är havet som ett gap, och klippavsatserna dess vassa tänder, och de andra karaktärerna vidriga små demoner som kacklar i ens bakhuvud. Andra scener, i synnerhet en som innefattar hypnos, har liknande sätt att få en att bita på naglarna och kvida ”ta slut!”.

Filmen är av ett sådant slag att den måste bli mer och mer utspårad ju längre den pågår. Innan det sker kan vi dock möta Alicia halvvägs som karaktär. Vi förstår att hon känner sig utanför. Vi anar att hon är van vid att bli omhändertagen, eller åtminstone att röra sig i en säker och förutsägbar miljö. Nu är hon plötsligt i ett annat land med människor som är mer eller mindre otrevliga. Alicia vet att om något skulle hända skulle ingen av dessa människor försöka rädda henne. Hon skulle kunna dö här ute i vildmarken. Hon sluter sig i sig självt, och försöker sedan på ett förnedrande sätt söka de andras bekräftelse när hon märker att de stör sig på henne.

Vi får aldrig säkert veta om Alicia har psykologiska problem sedan tidigare eller om hennes hallicunationer kommer från sömnlöshet, i sin tur en naturlig reaktion på hennes utsatthet. Alla karaktärer gynnas av denna ovisshet. Likt en tidig Ian McEwan-roman blandar Magic Magic den rena Kafka-ångesten med en närgången realism och en vag doft av sexuell förvirring. Är Alicia galen eller söker hon bekräftelse? Bryr sig hennes kusin Sarah om henne på riktigt? Är Brink en feg sadist eller söker han ett sätt att dölja sin homosexualitet (vid flera tillfällen antyds den)?

Som när vi själva umgås med främlingar under en viss tid kan vi inte vara säkra på dem, och medan vi lär oss deras personligheter lär vi oss också vad vi stör oss på. I mitten av den ångesten står i denna film Alicia, totalt förvirrad. Ångesten skruvas åt tills den blir nästan helt outhärdlig, och fantasi helt går in i verkligheten i hennes ögon. Men till skillnad från till exempel Repulsion så finns inget sensationalistiskt shock value i huvudpersonens galenskap. Snarare vilar en sorg, en tragisk undergångsstämning, i undertonerna av Alicias galenskap. När filmen går mot sin sista tredjedel tycks mörkret oändligt.

Skådespeleriet i filmen är oklanderligt. Förutom att förena två av 80-talistgenerationens största aktriser – Temple och Browning – i samma film ger även Magic Magic en roll åt Cera som, på sätt och vis, är den största överraskningen. Vem hade kunnat tro att Scott Pilgrim kunde bli en sådan här obehaglig, frustrerande och genuint ambivalent karaktär? Det är en mycket ovanlig figur. Han är tragisk, men man tycker aldrig synd om honom. Också fotot av Christopher Doyle utnyttjar de stora landskapen lika mycket som de kusliga hallucinationerna och det kolsvarta mörkret i natten, där man kan höra båtarna klucka vid strandkanten men inte se handen framför ögonen.

Magic Magic är Silvas andra film i år. Den avslutade Sundance-festivalen medan Crystal Fairy, hans första, inledde den. Det är en komedi med ett svenskt releasedatum att söka bland stjärnorna. Man kan dock vara glad över att Magic Magic dock, egentligen helt oväntat, fått en svensk videopremiär. Den kommer kanske inte tilltala gorehounds och splatterfans. Men har man möjlighet att koncentrera sig på riktiga människor i 90 minuter, och om man har ett empatiskt ben i sin kropp, så är detta en alltför tillfredsställande psykologisk mardröm som ses sent, och i ensamhet, på egen risk.

FREDRIK FYHR