På det tidiga 90-talet gjordes ett par av dessa tappra men vaga försök till etnicitetskomedi. Några av dem skulle leva vidare som Ice Cube-komedier, även om de troligen var inspirerade av Spike Lee och dåtidens rubriker. Märkligt nog har tiderna kommit ikapp och nu finns det något nästan modernt över dem.
Tyvärr var de mestadels ganska sådär, liksom Amos & Andrew, en galen-natt- och gisslankomedi där tjusiga poliser ”misstar” Sam Jackson för att vara en inbrottstjuv när han precis sätter upp en stereo i sitt eget hus. Istället för att använda det här scenariot stannar manuset upp; poliskommissarien inser snabbt misstaget och för att rädda ansiktet kastar han in Nicolas Cages småskurk i dramat. Han ska agera som den ”riktiga” inbrottstjuven. Sedan dyker journalisterna upp, och så vidare, eftersom Jacksons rollfigur i själva verket är en berömd intellektuell.
Även om manusförfattaren och regissören E. Max Frye tidigare hade skrivit Jonathan Demmes Something Wild så visar detta manus många nybörjarmisstag. Det finns ingen framåtrörelse, inget pågående tema, ingen källa till konflikt. Poliserna är dumma, Cages rollfigur är dum, Jacksons karaktär har inte gjort något fel (men demonstranterna, som är arga på situationen, är tydligen också dumma). Det finns alldeles för många dumma karaktärer för en bra handling, än mindre en meningsfull sådan. Cage och Jackson håller igång saker och ting och ger mer åt materialet än vice versa, men efter att scenariot presenterats i första akten slutar de med att de hänger omkring i en film i väntan på att det ska vara över.