Efter några småloja filmer återvänder Kore-eda till tematiken om sociala bekymmer i sin bästa film på länge. Han liknar Kieslowski i sättet hans berättelser skapar sina egna poänger och hur filmen målar upp sin helhetsbild medan den pågår. Han behöver dock fler steg, och blir kanske onödigt komplex, nästan till den grad att han blir krånglig.
Shoplifters inverterar Sådan far, sådan son (2015), vilket var en film om människor som måste hantera separation trots att de är en del av en familj. Det här är en film om människor som måste hantera sin samhörighet trots att de egentligen inte är en familj. Vi börjar filmen som observatörer; vi ser en familj som lever i fattigdom, ett liv där budgeten fixeras genom stölder och butikssnatterier. Ändå är de överlag lyckliga. Intrigen, i all sin blygsamhet, involverar en liten flicka som flyr hemifrån när hon misshandlas av sina grymma föräldrar. Familjen tar emot flickan. Liksom hos Ozu, som Kore-eda ofta (lite oförsiktigt) jämförts med, kommer ingen exposition så vi måste vara uppmärksamma. Så småningom kommer vi att inse att hela familjen i själva verket är en sorts social hittelåda; sammanförda av grundläggande mänsklig adhesion, viljan att vara tillsammans. De har blivit en lika bra familj som någon annan. Ända tills samhället omkring dem sluter sig runt deras existens, såklart.
Kore-eda fokuserar inte på ett särskilt tema. Istället står teman i relation och negation till varandra. Om de inte är en familj, vad ska man kalla det? Spelar det någon roll vad man kallar det? Spelar det någon roll hur vi definierar ett ord? Är dessa människor kriminella? Är de bra människor? Är de dåliga? Är det bara den stora dumma världen som har skapat denna situation? Är även de mest grundläggande lagarna ibland tveksamma? Är detta en extraordinär situation, en sorts freak accident, eller representerar det något universellt? Kore-eda sysslar med hönor och ägg och han överlåter det till betraktaren att begrunda.
Det som är så imponerande med filmen är att Kore-eda lyckas berätta historien på ett sådant sätt att det blir omöjligt att inte börja ställa frågorna. Det är filmskapande gjort med extrem skicklighet. Det är inte en av de allra, allra bästa Kore-edas jag har sett; den är kanske bara lite övertänkt i jämförelse med Still Walking eller Sådan far, sådan son (filmer som också byggde upp känslomässiga crescendos; den här fastnar en smula i sin tematik), men den kommer högt på listan.