Man ser aldrig Kieslowski komma; han är alltid ett steg efter en och man är aldrig säker på om han eller en själv leder vägen. När jag ser en av hans filmer är jag nästan alltid säker på att jag förstår vad jag ser, att jag kan se någon akilleshäl, att berättelsen är lite för tunn eller alldaglig. Sedan hamnar vi oundvikligen där vi började i slutet; bilden blir plötsligt helt klar. Han var faktiskt framför mig hela tiden. Jag kan nästan höra honom tyst mumla: ”Där ser du.”
Bez końca (”Utan slut”, i Sverige Det nakna ansiktet) är skenbart en politisk film som utspelar sig i Polen 1982, i efterdyningarna av misslyckade proteströrelser. Huvudpersonen är en nybliven änka som intresserar sig för det rättsfall som hennes man, en advokat, arbetade med innan han begick självmord. Fallet handlar om en ung man som är fängslad för sin fackliga verksamhet, och som är dömd oavsett vad han gör. Ergo förtryck.
Denna skildring av polsk rättvisa är dock inte så enkel som den verkar. Kieslowski gjorde filmer om ”människor trots politik”, inte ”människor på grund av politik”. Den fängslade mannen är trots allt inte huvudpersonen; han speglar änkan (briljant spelad av Grażyna Szapołowska) och filmen handlar om hennes längtan och hennes smärta, hur hon navigerar i sin saknad och verkligheten kring den. Vad kan och kan man inte göra med sitt liv? Är det bara en fråga om vad samhället tillåter? Handlar livet om de små sakerna eller de stora sakerna? Vilka slutsatser drog mannen innan han avslutade sitt liv? Vad går igenom hans änkas huvud?
Man kan genast konstatera att filmen inte är ”realistisk”, eftersom vi möter den döde maken i den första scenen. Han talar tydligt till kameran och förklarar omständigheterna kring hans självmord. Vi läser detta som en slags bergmansk metafor, som antyder ett genomgående tema av politik och religion som går hand i hand. Men de konspirerar inte, som ofta är budskapet i arthousedramer; det är inte entydig samhällskritik. För Kieslowski är varje strävan som går längre än det verkliga en progressiv rörelse; både politik och religion arbetar till förmån för den mänskliga anden – trots hans dystra filmer var detta en oerhört optimistisk filmskapare – och för att understryka detta så kommer ett av hans typiska abrakadabras halvvägs in i filmen. Plötsligt märker änkan, medan hon befinner sig i ett tillstånd av skenhypnos, sin döda make i rummet. Det som introduceras som en metafor kliver in i berättelsens verklighet, oanmält, som om detta var det mest självklara någonsin. Jag har alltid gjort en poäng av att säga att Kieslowski kunde ha regisserat Sömnlös i Seattle; uppenbarligen kunde han också ha gjort Sjätte sinnet.
När filmen kom överskuggades dessa sublima konstnärliga mästerstråk av murens verklighet. Kritiker, särskilt här i Sverige, överväldigades av alla filmer från Polen som uttryckligen handlade om de politiska striderna där. En svensk kritiker krävde att läsarna skulle gå man ur huse och se filmen, helt enkelt för att den existerar. En annan kallade utan pardon Polen för ”Europas permanenta tragedi”, nästan som om det var en komplimang.
Tja, inte för att inte förringa det hela, men muren föll ju faktiskt bara några år senare. Så det som då tolkades som ett defaitistiskt rekviem för ett dödsdömt land – med den där välbekanta, ädla, sadomasochistiska undertonen som föreslår att allt som är deprimerande och dystert automatiskt också är imponerande – visade sig vara en för hastig läsning. Snarare är denna film mer som en del av en prolog till slutet av 1900-talets kommunism.
Med Kieslowskis filmografi i åtanke blir det också tydligt att Det nakna ansiktet betecknar hans första steg ut i ett mer esoteriskt och humanistiskt filmskapande, där geopolitik faktiskt är helt ointressant. Här syns (för första gången?) den där lysande tematiska cirkeln från hans största verk. Filmen är extremt dyster, men den är inte nedslående. Det finns en sorts iskall visdom i Kieslowskis fatalism, en optimism som gäller även inför döden. Det finns många anledningar till varför, och det är onödigt att gå in på alla; det är sättet de kommer till oss på som är så otroligt imponerande, hur Kieslowski konstruerar det. Berättelsen drar en en logisk cirkel mellan sin inledning och sin avslutning och detta är filmens verkliga genialitet. Kieslowski låter berättelsen pågå, anspråkslöst, till sista stunden, innan man förstår exakt hur genomtänkt och outgrundlig den är.
Ett svar på ”Det nakna ansiktet (Bez końca, 1985)”