Detta är en välgjord men lite överskattad filmatisering av Robert E. Sherwoods pjäs, tidigare filmad av James Whale som Natt över London. Robert Taylor spelar mjältsjuk soldat som vid andra världskrigets början blickar tillbaka till början av första världskriget och den tragiska romantiken mellan honom och en dansös (Vivien Leigh) som blir prostituerad när hon tror han är död. Taylor är det väl ingen som föredrar i en sådan här film, men regissören Mervyn LeRoy gillade honom tydligen; han var stjärnan i Quo Vadis också, och hade en liknande karaktärsark där; en snubbig tjomme som blir deppig när han inser att livet är något man måste ta på allvar. Här möter vi honom i slutet, med en fånig grå mustasch, stående vid Waterloo Bridge i början av andra världskriget. Han ser tillbaka på början av första världskriget, och filmen blir en sådan där omöjlig flashback där han minns en massa scener han aldrig var med i. Berättelsen är en tragisk romans mellan honom och en Leigh, och det är av allt att döma hennes berättelse. Men hans tillbakablick. Det är som om om det hade varit en 98-årig Billy Zane de hittade i början av Titanic.
Taylor är alltså inte speciellt karismatisk, men Leigh är så klart fin, åtminstone när hon håller sig borta från sina värsta överspelade härdsmältningar. (De fungerade bra i Borta med vinden men jag har tyckt att de är distraherande i allt annat jag har sett henne i). Produktionsvärdet är högt, och sättet prostitution utelämnas ur vokabulären ger filmen en effektivt olycksbådande moralism, men det är svårt att inte se det som en mesigare version av Whales mycket mer konkreta och explicita film.