Den här filmen har ett tvåspårsproblem. Två filmer pågår samtidigt här. Det är därför en ganska intelligent film, när den inte är idiotisk. Den har något på gång när den inte är helt körd.
Den ena filmen är mer tematisk och konceptuell och den är fascinerande. Den frågar vad man ska göra med kärlek i en klassdystopi i slutet av historien där mycket av livets praktiska verklighet kommer till frågor om hur bra sex du har, hur mycket pengar du tjänar, hur mycket makt du besitter.
Den andra är mer textorienterad, och den som har gjort många avskräckta av den. Detta är ”vad du ser är vad du får”-filmen, en mjukporrsliknande Adrian Lyne-fantasi om kvinnan som sveps bort och ”tillåts” otrohet, allt enligt logiken att den som har den största båten verkligen är den bättre mannen. Jag slår vad om att 1500 par har sett den här filmen och pekat argt och sagt: ”Det skulle aldrig hända mig!” – ”Nej, inte mig heller!” – ”Nej, verkligen inte för dig!” – ”Nähä, vad ska det betyda?” – ”Vadå, skulle du…?” – ”Skulle jag vad?” – ”Ja du vet!” – ”Jag sa inte det! Tror du att jag skulle göra det?” och så vidare.
Jag tycker att filmen är smartare än så. Det är en mer ambitiös film än både Lynes 9 1/2 vecka och Farlig förbindelse före den. Berättelsen har visserligen en billig idé i centrum (äkta paret Demi Moore och Woody Harrelsen utmanas av miljardären Robert Redford som ber om en natt med Demi för en miljon dollar) men handlingen är mer genomtänkt och själva filmen försöker närma sig idén så ärligt som möjligt. Problemet är kanske att det faktiskt är lite övertänkt. Filmen börjar med två berättarröster, Moore och Harrelson, vilket redan föreslår vart filmen kommer sluta. Detta gör det svårare för oss att se den verkliga historien här, vilken tillhör Demi Moores karaktär. Woodys perspektiv är egentligen så intressant, eftersom han visar sig ta saker på ett väldigt förutsägbart sätt ändå. Det är vad som går genom Demi Moores huvud som vi vill veta. Tyvärr kommer vi aldrig riktigt dit. Samma sak gäller för Redford, som är här (förmodar jag) eftersom han en gång spelade Gatsby. Men det faktum att han är en gåta är en nackdel för filmen.
Efter en fin, drömsk uppbyggnad börjar Lyne gå på äggskal runt sin viktigaste sexscen – ni vet, den vi aldrig får se. Att den lämnas åt vår fantasi är filmens stora krux, och ett tecken på att den snackar snacket men inte kan spela spelet när det kommer till kritan. Mycket i filmens andra halva blir rörigt och luddigt, bara för att filmen (i ett grepp av falsk elegans) utelämnar själva kärnpunkten mellan Moore och Redford. Jag menar inte att filmen behöver en massa sex – vem vet vad som hände på den där båten? Filmen hade fungerat om vi helt enkelt fick se vad. Är det verkligen bara sex och pengar, eller har de något annat på gång? Som det är nu så får vi ingen ingång till Redford, han är ogenomtränlig. Det närmaste förklaring till relationen mellan honom och Moore är att de svansar runt i ett tomt lyxhus. Jag antar att tanken är att hon känner att hon kan uppfylla honom. Men antar shcmantar. Vad som än hände på den båten förtjänar vi att se det.