Det stora hoppet för våren 2003 visar sig bli ännu en värdelös skopa mögelpopcorn. Efter en hygglig uppbyggnad förråds den här Vernes-inspirerade berättelsen om geniala vetenskapsmän som reser till planetens kärna (fråga inte varför) av ett manus som en nioåring hade kunnat göra bättre. Det är lustigt hur en så dyr film kan vara så otroligt amatörmässig. Manuset är verkligen ett lurendrejeri; istället för en handling finns det minst ett halvdussin varianter av samma scen (där något går fel och någon tar en kula för laget, kanske inte gör det, men gör det sedan ändå). Vi är inte ens förtjänta av exposition utan bara en massa teknobabbel som ska försäkra oss om att de inblandade vet vad som händer så att vi inte behöver bry oss. Den är en skräddarsydd film för trötta kritiker som aldrig ser filmer med vanlig publik, inte hittar något att klaga på och därför antar att det här är den typen av film som folk förmodligen kommer att gilla. Det är som om vi borde acceptera en film som inte orkar porträttera sin egen premiss, för vi behöver inte förstå vad vi ser på ändå. När en film har så lite sammanhållning, till vad som helst, vill man stämma filmskaparna för bedrägeri.