Kodnamn: Nina är en oförsvarligt långtråkig film. Visst är det en klon på filmen den är en remake på (Nikita) men det är ingen ursäkt. Regisserad av John Badham, med Bridget Fonda i spetsen, inspelad på bästa sätt 1993 på vad som antingen är dålig råfilm eller helt enkelt en no filter-trend (notera hur denna, Jagad, Rädda Willy och Demolition Man, bara för att nämna några, ser exakt likadana ut). Det borde åtminstone vara någorlunda fängslande eller åtminstone snyggt. Istället är det en ihålig polka dot-övning där handlingen härmas utan att någonsin ta hänsyn till vad berättelsen antyder. Filmen förlitar sig på att Fonda kan bära allt, och förvandlar titelkaraktären till ett olyckligt kärleksobjekt för två lika intetsägande män (Gabriel Byrne och Dermot Mulroney) även om scenerna som ägnas åt dessa relationer är ytliga. Det är förvisso lättare om du är fransman – att läsa den romantiska underintrigen i Nikita som en ”belle et bete”-historia kommer osökt – men varför skulle man slänga in Byrne och Mulroney om man letade efter något annat än impotens? Hur stark Fonda än är måste hon också spela skuggan av Anne Parillaud; hela filmen är en eftereffekt, som en gengångare i ett hemsökt hus; en disig gestalt som liknar något som en gång levde, vandrar på samma plats och försvinner sedan när du fäster blicken på det.
Jag antar att detta helt enkelt var ett studiojobb som behövde göras. Alla som på allvar skulle vilja förvandla Bessons film till en Hollywood-film skulle överväga några uppenbara utmaningar som den här filmen ignorerar. Högst upp på den listan har vi den sexpolitik och den sinnliga hanteringen av våld som man kommer undan med i Frankrike. Under dess svala yttre pågår en sadomasochistisk spänning i Nikita; den sätter likhetstecken mellan sex och våld, mycket mer explicit än amerikanska actionfilmer (även om de också alltid har ersatt sex med våld – Besson fick sina idéer från att titta på amerikanska actionfilmer, trots allt) och den lägger till maktspelsdynamik till varje situation den presenterar .
Kodnamn: Nina borde ha kommit med någon form av replik. Det är orättvist att jämföra någon med James Cameron, och likheterna är på ett visst avstånd, men True Lies förstod Luc Besson bättre. Jamie Lee Curtis hemmafru som blev spion är töntigare än Nikitas ark, men det är åtminstone något; det har något med sex att göra, det finns något levande i det. Kodnamn: Nina härmar Bessons coola exteriör men tar bort den tabubelagda dubbelmeningen, antingen för att den inte ser den eller för att den inte orkar fördjupa sig i den. Allt som återstår är en utzonad smärtstillande upplevelse som aldrig antyder något; den kommer och går som luft från en ventil.