Filmens överväldigande brister är inte tillräckligt överväldigande för att jag inte åtminstone ska lägga märke till den saftiga potentialen i denna post-langianska berättelse om storstadsperversion. Sharon Stone flyttar in i ett höghus som vi snabbt lär oss är riggat med övervakningskameror som leder till ett enda rum. Det påminner om det nazistiskt designade Luxor Hotel i Dr Mabuses 1000 ögon, en kamouflerad panoptikon där neo-Mabuse drar i sina strängar av brott. Världsherravälde är ute 1993, och att dominera din privata värld är vad alla vill göra. Ironin borde finnas där: Även privat agerar vi som om någon tittar på oss; alla sin egen stjärna, vi regisserar våra liv och återskapar privata melodramer baserade på signaler vi får från filmer och TV. Men skurken i Sliver är för uppenbart patetisk och förvirrad, vare sig det rör sig om slaskluggen William Baldwin eller skåpansiktet Tom Berenger (varför var han alltid med i sådana här filmer?) Vi ska alltså köpa att Sharon Stone blir ”farligt dragen” till dessa två?
Även om hon kunde så vägrar filmen envist att släppa till och göra publiken till en medbrottsling till den otillåtna voyeurism som filmer som dessa har handlat om sedan Vertigo åtminstone. Filmen har olika problem, den fungerar inte som ett romantiskt mordmysterium eller på någon narrativ nivå alls, men det är denna totala avsaknad av kink och moraliskt självförakt som gör filmen känslomässigt slak.