Det finns inte tillräckligt med stridsvagnsjakter i filmer. Den enda som jag ens på rak arm erinrar mig är den i GoldenEye men Kamrat X slår den på fingrarna. Den här filmen slutar med Clark Gable och Hedy Lamarr i en stridsvagn, jagade av två dussin fientliga stridsvagnar som alla kör unisont. Jag kan bara föreställa mig att King Vidor regisserade den här filmen av den enda anledningen att han ville dirigera två dussin stridsvagnar som svänger 180 grader samtidigt. Det är som en otecknat segment ur Fantasia. Dancing tanks!
Större delen av filmen saknar tyvärr energin från slutet. Kamrat X förväntar sig att vi ska köpa Clark Gable som utländsk korrespondent i Sovjet som i hemlighet skriver ut information till USA. Gable är en minst sagt kontraintuitiv spion, eftersom han alltid blir full och ställer till med bråk. Intrigen handlar om ett skenäktenskap med Hedy, som spelar en engagerad kommunist vars pappa vill ha henne ut ur landet.
Allt detta verkar ha föreslagits av Ninotchka förstås, men Kamrat X har ingen av den filmens kvickhet. Den bär inte heller överraskningarna från Vår flygande reporter, årets andra Hollywood-film om en ”utrikeskorrespondant” (plus Hitchcocks film såklart). Den filmen handlade om Claudette Colbert, Ray Milland och Nazityskland och mycket fanns att hitta i den filmen. Kamrat X handlar om Cary Grant, Hedy Lamarr och Sovjetunionen men det mesta av filmen verkar utspela sig i ett rum och skådespelarna går mest runt och skriker ut i tomma intet.
Filmen har en kvävande kvalitet, den ser billig ut, och det är bara något långsökt över det hela. Inte ens det föreslagna antikommunistiska budskapet är faktiskt antikommunistiskt. Manuset (samskrivet av den livfulle Ben Hecht) går aldrig in i någon egentlig politisk polemik. Några svaga skämt om korv och baseboll är allt Pax-Americana filmen har att ge. Den blir heller aldrig specifik vad gäller kommunismens ideologi. Faktum är att Gable vid ett tillfälle kommenterar att ”kommunisterna dödar kommunisterna så att de riktiga kommunisterna kan regera” (ungefär) och antyder att verklig kommunism faktiskt aldrig har funnits. Man får onekligen känslan av en socialistisk film som hålls under pistolhot för att klämma ut ett antikommunistiskt budskap. Det hela känns halvhjärtat. Men pansarvagnarna är toppen!