Far and Away är imponerande, på ett intetsägande sätt. Den är beundransvärt gammaldags. Handlingen går inte att särskilja från de man finner i ”ödesberättelser” från stumfilmseran. En sådan där film där en skogshuggare döms för mord och flyr från sitt hem och sin gravida fru och går med i armén och hittar en annan tjej, men måste slåss mot sin fästman, blir sedan tillfångatagen av fienden, tillbringar sedan 20 år i fängelse, kommer sedan ut en präst och blir sedan vän med dottern till flickan han älskade, som bara råkar vara kär i en man som visar sig vara hans nu fullvuxna son…
Det är lustigt vad som händer när man tar arkaiska troper och ger dem moderna kläder. 1992 och 1922 är som två maskiner som gör samma sak men är konstruerade på olika sätt; de kan inte kommunicera. Detta var vad Gus van Sant bevisade i sin Psycho-remake. Ungefär som Far and Away var filmen från 1960 gjord 1998 imponerande på ett oimponerande sätt. Samma sak, för den delen, med Tom Cruise-filmen Legend; urålderligt stoff, full av forntida förundran, men fast i moderna kugghjul, som stora målningar som kopierats och renderats i mjukvara, sedan tryckt på något billigt. Allt kommer ut fel.
Allt är dock relativt. Trots sin brist på personlighet är Far and Away ganska djärv för att vara en film av Ron Howard. Denna kung av mellanmjölk kan få en del bra saker gjorda när han arbetar på en budget och står på tårna.
Men Far and Away är ingen Apollo 13, ingen Cinderella Man. Det är en forcerad film, hela projektet känns påtvingat och malplacerat. Delvis för att det är det (produktionens första prioritet var att hitta ett fordon för sina strålande stjärnor, kändisparet Tom och Nicole). Dels, mer praktiskt, för att när Tom Cruise flyr från Irland, blir en Boston-boxare, bor på gatan, hamnar en kolarbetare, åker till Oklahoma… ja, till skillnad från i en film från 1922 så måste man fråga varför här. Men det finns ingen riktig motivation, bara en enda stor ”Movie: The Movie”, som så många andra av Ron Howards movie-the-movie-filmer.