Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Det började i Berlin (The Life and Death of Colonel Blimp, 1943)


Låt oss vara ärliga. The Archers, den bejublade brittiska duon Michael Powell och Emeric Pressburger, kräver lite arbete. Inledningsvis känns deras filmer omöjligt stroppiga, hopplöst engelska. Vi ser kvävande rationellt rationellt filmskapande, som om vi inte ska ha för roligt här.

Men ge dem lite tid och genom lite filmmagi sitter man där i slutet ändå, märkligt förförd; orolig över att man inte varit tillräckligt uppmärksam under filmens gång.

Anledningen, misstänker jag, är att Powell och Pressburger aldrig accentuerar den ena scenen framför den andra. Till skillnad från en typisk Hollywood-film är scener inte understrukna med musik eller närbilder, det finns inga signaler som kommunicerar ”var uppmärksam på detta” eller ”gråt nu”. Trots konstgjordheten i deras framställningar arbetar de utefter en sorts realism. Karaktärerna är som de är. Händelserna i berättelsen spelar ut sig själva. Det finns inga självklara vinklingar.

I The Life and Death of Colonel Blimp, till exempel, förväntar vi oss att de unga hemvärnssoldaterna, som i inledningen tar över överste Candys kommando, kommer att få en läxa i slutet. Visst kommer de att förstå livets nyanser och gråzoner mer genom den episka återberättelsen av Candys livshistoria (typ som Bill Paxton i slutet av Titanic , eller så). Det skulle inte falla oss in att vi skulle se hela Candys liv och ändå känna att det är ganska trivialt på det stora hela, särskilt med andra världskriget på tröskeln.

Filmen är lojal mot båda föreställningarna. Blimp njuter av att berätta Candys historia men detta gör att han också kan ifrågasättas hårt. Till skillnad från en film som vi skulle vara mer vana vid så görs detta inte för att skapa ”kontrast” eller ”dynamik” eller för att reta upp oss och kalla det konst. Idéerna är redan dynamiska, de är redan i konflikt med varandra, de behöver inga spekulationer. Candy känner sig fäst vid hans sätt, det nya kriget tvingar honom att bryta med sina vanor även om han inte kan. Vi hedrar hans känslor genom att ta del av hans berättelse, men det slutar likväl med att vi ser modern tid bränna den till aska.

Powell och Pressburger behöver inte tjafsa med den här historien. Den är redan i sig en ”problematisering”. Duon sysslar med att regissera filmen, med rätta, och de kan förlita sig på att dramat är starkt nog. Vad vi behöver göra är att låta varje ögonblick sjuda in, för annars kommer vi inte riktigt känna hela smaken av filmen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *