Black Christmas visar oss essensen av ”less is more” – hajen är inte mer hotfull eftersom vi inte kan se den, mördaren är inte mer läskig utan motivation; det som är skrämmande är det stora skrämmande någontinget, närvaron av något som är malplacerat och därför oförutsägbart. Det existerar bara så länge det är frånvarande, ironiskt nog. Bob Clark demonstrerar detta på ett vackert sätt; inte bara hålls mördarens identitet från oss utan han göms också bokstavligt talat, i skuggor och till och med i interiörer. Ibland är det som att hela scener spelas ut i svart, med sekundärt ljus eller något svagt nyckelljus som lyser upp en hand eller ett par ögon; de starkaste ljusen vi ser i filmen kommer från julprydnadernas glänsande sken, som kämpar mot de tunga draperierna av mörker och dysterhet som omger dem. Allt detta är vad som gör filmen minnesvärd; handlingen och intrigen, karaktärerna och dialogen, är rutin; det är tur att vi inte får veta ett skvatt om mördaren, för vi vet alla att hans story förmodligen inte är så intressant. Det här är inte en whodunnit, det är en ”itsbeingdunner”; fasa sker i presens particip, här och nu även i efterhand – det som spelar roll är känslan av att han flåsar dig i nacken, just nu.