Ja, det är ”Hiphopy”, hiphop-Rocky, men 8 Mile är också en imponerande sammanslagning av Stallones fula ankunge på en annan spelplan; man kan väl inte slå klichén om en gammal boxare som inte går ner, men jag beundrar verkligen hur 8 Mile är en film om att rappa. Snarare än att slå en kille över huvudet i en ring, är vapnet här verkligen pennan; det är en kamp om konstnärlig strävan och lyrisk talang, konst som engagerar ett helt rum fullt av grova Detroit-arbetare; det är vackert, eftersom det bekräftar att vi kan tänka och inte bara agera, att vi förstår situationen vi befinner oss i och inte bara söker avledning.
Filmen förstår också, precis som den första Rocky gjorde, positiv populistisk psykologi; det finns scener av stridigheter och revansch som är rörande och tillfredsställande på en primal magnivå, men filmen spelar alltid rättvist med publiken. Vi tillåts aldrig glömma fattigdomens realitet och filmen faller aldrig för myterna om meritokrati; Eminem kunde lätt ha gjort en Askungehistoria där budskapet är att alla kan nå toppen om de bara är ”begåvade” och inte ”ger upp” – istället gjorde han en film om en fabriksarbetare som bor med sin mamma i hennes husvagn. En situation som inte förändras för det bestämda i filmen, eftersom sådana situationer vanligtvis inte gör det.