Den tredje danska rysaren på kort varsel avslutar en sorts slumpmässig trilogi, efter Nattvakten och Sista timmen. Författaren Dennis Jürgensen och regissören Martin Schmidt återvänder efter den senare för Lek i mörker. Det är definitivt den svagaste av de tre, även om den har ett par förtjänster i marginalerna.
Den tunna storyn handlar om ett par ungdomar som spelar ett rollspel i ett kråkslott, där de smyger runt med walkie-talkies och ”dödar” varandra med plastknivar. Enda haken är såklart att en av dem är en riktig mördare.
Filmen har en effektiv, skitig scenografi och hade kunnat bli riktigt bra – huset är rätt läbbigt, den skandinaviska vintern ser lika skoningslös ut som den i kanadensiska slashers (eller Arne Mattssons ojämförbara Nattmara), Schmidt vet hur man bygger upp en känsla av fasa och Jürgensen har en talang för 90-talsjargong. Vissa sekvenser i filmen är elektriska bara för att de råkar påminna om Scream. Influenser från det ursprungliga ”Resident Evil”-spelet är nog mindre oavsiktliga, men också välkomna.
Filmens problem är helt och hållet manusbetonade. Intrigen känns förhastad, spänningsscenarierna platta och generiska, man hinner aldrig ens ge filmen en chans eftersom den aldrig svarar ens allra första logiska frågor. Som om de misstänker detta avslöjar Schmidt och Jürgensen är vem mördaren är halvvägs in i filmen, som om det skulle göra det hela mer originellt. Istället blir det bara mer uppenbart menlöst.
Ändå, trots alla dessa brister, har filmen någon sorts ruffig energi. Det finns lite ungdomligt liv och kreativitet i produktionen, så jag är säker på att jag kan lyckas se om den här filmen ett par gånger till, innan jag börjar minnas dess brister på ett tydligare sätt.