Tjugoårig jubilar! Ju mer jag tittar på den här (och jag har sett den många gånger) desto mer ger jag bara upp på berättelsen – det som är fascinerande med filmen är dess kusliga förmåga att trigga sinnena; mestadels ser allt överproducerat ut, till och med kliniskt, men min upplevelse av filmen är helt fysisk; det är en film som fyller upp hela rummet och gör allt runt omkring en kallt och blött; hela visionen av filmen är djupt effektiv (förutom själva berättelsen, som mestadels trampar vatten och inte verkar lita på att premissen ska vara skrämmande nog som den är). Det är inte ofta jag behöver berömma en film för ”mästerligt ljudarbete” men här gör jag det; foleyn blandas med ljudeffekterna och musiken (den där kusliga tretonsslingan i synnerhet, en sorts hemsökt version av en numret-har-ingen-abonnent-signal) och den blandar sig katastrofalt bra med det kylskåpskalla färgschemat. 2022.