Trots att hans filmer ofta handlar om religion torde detta vara Martin Scorseses minst karaktäristiska film – en flådig biopic i Lean/Bertolucci/Attenborough-traditionen om den fjortonde Dalai Lama, från dess att han ”upptäcks” som fyraåring tills dess att han till sist tvingas till exil 1959. Däremellan pågår en ständig konflikt med det kommunistiska Kina och i marginalerna (där filmen fungerar som bäst) verkar filmen intresserad av att studera ideologiska narrativ, pragmatiska verkligheter och religiös positivism. I förgrunden dominerar Roger Deakins extremt bildsköna foto och Philip Glass lika bombastiska musik – fantastiska inslag, om än inte speciellt lämpade för en film som trots allt handlar om buddhism; de fina skådespelarna (mestadels okända talanger) har nästan svårt att ta plats ibland, och Scorseses egen närvaro verkar också stundtals krympa under projektets storlek. Trots svajigheter är berättelsen, och projektet i sig, tillräckligt spännande och engagerande.