Bob Hope och Paullette Goddard spelade mot varandra i den något överskattade nyinspelningen En fasansfull natt och Ingen rädder för spöken är den underskattade uppföljaren. Detta är en film med alla (tja… eh, tyvärr, alla) inslag i av bred 40-talsunderhållning. Man måste njuta av uppbyggnaden för den är underbar: Filmen börjar i en New York-kväll härjad av åska och strömavbrott (stämningen av Ghostbusters är påtaglig; Harold Ramis måste ha sett den här filmen). Det leder i sin tur till King Kong-liknande resor när Goddard ärver ett gammalt spökhus på Kuba och beger sig dit trots att man tydligen inte överlever där en natt. Med på skutan, bokstavligen, kommer Bob Hope (såklart av en slump) och vi får gammal hederlig kryssarromantik… när vi väl kommer till spökhuset sabbas filmen lite grann av en för uppenbar slutsats som kommer lite för snabbt; resan är verkligen vägens mål!
Men, men. Stämningen är fortfarande extremt tillfredsställande, in i minsta detalj. En överraskande mängd framtida filmer kan spås här; idéen om reinkarnation via målning dyker upp i Vertigo, men den här filmens estetik (när den kopplar Goddard till en släkting) är påfallande lik sidointrigen om Carlotta Valdes (som Kim Novak i Vertigo då eventuellt, högst eventuellt, ska vara hemsökt av). The Ghost Breakers visar exakt vilken typ av billig, melodramatisk romantik som Hitchcock faktiskt lekte med.
Något annat som håller filmen vid liv är skådespeleriet. Även om jag inte är ett fan av Bob Hope, är jag faktiskt mindre sliten på Willie Best; han spelar Hopes dumroliga betjänt i en roll som uppenbarligen är tokrasistisk. Willie Best gör å andra sidan det mest minnesvärda skådespeleriet i filmen. Han känns på sätt och vis mindre problematisk än Bob Hope – en slags lyktstolpe av antika privilegier – även om han är ganska sympatisk i den här filmen också… i vilket fall som helst är det ett sublimt mysterium från gyllene eran. Den konkurrerar inte med allt i Universals katalog… men bra mycket.