film, Filmloggen

Prey (2022)


Storyn: En av de utomjordiska jägarvarelserna från Rovdjuret-filmerna landar mitt i Nordamerika anno 1719 för att jaga loss, men får mer motstånd än han räknat med, särskilt från comancheindianerna och unga krigarinnan Naru (Amber Midthunder)  som längtar efter att få bli en lika stor krigare som sina malliga klanbröder.

Ungefär som regissörens tidigare, 10 Cloverfield Lane, är det här en bra-ish film som hämmas av att vara lite för trist (och, såklart, att den använder sig av en existerande franchise så att den inte riktigt tycker sig behöva etablera en egen röst… men jag vet vilka tider vi lever i). Primitiva miljöer skapar bra bildungsromaner (vilket detta rent narrativt och tematiskt är) och att ha en comanchestam som Preddans största utmaning är en lockande och poetisk idé (när soldaterna i filmen från 1987 förlitar sig på bättre teknik och mer eldkraft gör de sig ironiskt nog ett lättare byte).

Inte är det illa pinkat i skogen, men i slutändan blir detta aldrig riktigt så spännande som det borde. Det finns ingenting fysiskt i berättandet. Allt känns ganska iscensatt och repeterat. Klippningen överger konstant kontinuitet och spänning – en hund attackerar någon och är sedan borta i nästa klipp; en person faller ur bilden i en närbild och flyter nerför en flod i en helbild en sekund senare. Sådana småsaker dödar all större känsla av fara. Ihop med ett generiskt soundtrack blir filmen avtrubbande snarare än insvepande; man fastnar inte i filmen utan sitter mest och glor på den.