På något sätt hade jag lyckats glömma vilket häpnadsväckande dokumentärt verk denna åtta delar långa Beatles-dokumentär är, ett (sista?) vittnesbörd om brittisk filmisk uppfinningsrikedom när det kommer till konsistenta syften och fullständig organiseringsförmåga. Det är ett minutiöst återberättande av The Beatles karriär, berättad av dem själva och bara några andra i deras närmaste besättning. Det är absolut obligatorisk kulturhistoria! Särskilt när historiska vatten oundvikligen grumlas ju längre fram i tiden vi kommer och det finns ett ständigt närvarande behov av att omforma historien (var det verkligen så det var, var det verkligen ditt och inte datt).
Det som gör Anthology så kraftfull är att den gör det möjligt för de inblandade att berätta hur de faktiskt minns det (och när berättelserna skiljer sig åt så påpekar klippningen det på ett utomordentligt sätt). Till största möjliga mån handlar detta alltså mer om fakta än om narrativ, vilket är en distinktion som är mycket svår för dokumentärgenren (som, olikt vad många utgår från, är den minst pålitliga av filmgenrer). Den håller sig till Beatles musikaliska karriär som en räls att följa. Serien har lite att säga om deras kulturella inverkan, 60-talet som sådant eller artisternas privatliv – serien är noga med att reda ut de huvudsakliga händelser som påverkade kvartetten. Däremellan fylls många utrymmen med musiken, musiken och inget annat än musiken, hedrad med öm vördnad i långa musikaliska sekvenser som impregnerar serien och ger den en kännbar tyngd av tid. Beatlarna själva drar linjerna för vad som sägs och inte sägs, och eftersom serien i första hand bygger på deras intervjuer blir den en fullständigt unik vittnesbörd, något att spara i arkiv och på museum. Det finns inget mysterium, ingen romantik, bara tio år ihågkomna av fyra personer.
Visst, 1995 var John Lennon död sedan länge och Paul McCartney tog förutsägbart nog tillfället i akt att kapitalisera på det hela (”Free as a Bird” och allt det där) men nu, nästan 30 år senare, är det väldigt tydligt att Anthology fortfarande gjordes i en tid som låg tillräckligt nära 60-talet för att ett perspektiv av sunt förnuft och genomlevda perspektiv ska finnas där. Närmare bestämt får vi Ringo (som bara är bäst) och George Harrison (påfallande lik… mig själv!) som är konstant ”on point” i sina betraktelser, medan Macca är lite skummare och ofta svarar undflyende för att skydda sin image… men det är inte till seriens nackdel, eftersom han inte har mer att dölja än han hade som ung man (vilket arkivfilmerna visar).
I grund och botten är allas engagemang kännbart. Det finns en tydlig känsla här av att man verkligen tagit tillfället i akt att få ner detta medan det ännu fanns tid. Jag vet att Peter Jackson har pysslat med Let it Be för Disney (som vanligt måste allt han gör vara minst fem timmar… okej, visst, jag tänker kolla upp den) men det är väldigt svårt att se vad som skulle kunna läggas till efter Anthology förutom slentrianmässiga spekulationer; det är ett fantastiskt dokument.