film, Filmloggen, omsett

Spectre (2015)


Casino Royale var Craigs Connery-Bond precis som No Time to Die uppenbarligen blev hans Lazenby-Bond; Quantum of Solace faller under hans Dalton-Bond och Skyfall fungerar som hans Brosnan-Bond – vad vi har kvar? Naturligtvis Craigs Moore-Bond, vilket oundvikligen är vad Spectre blir; småknasig och välbekant, med biljakter som går fel, skurkar och lakejer från ”Familjen Flinta” och onda planer större än världen. Den här gången slogs jag dock av hur estetiskt säregen Spectre ändå är; trots alla dess bekanta inslag är det paradoxalt nog den minst lattjo och mest dödsfixerade Bondfilmen (vilket inte vill säga lite i Craig-eran). Spectre är Bond som en dödsfuga; vi börjar på den mexikanska dödsdagen och följer upp med en begravning i Rom (som så ofta på film blir Mussolinis gamla spökstad) där Bond förför änkan i hennes tomma hem. Senare blir kärleksintresset dottern till en man han (i princip) just dödat återigen tar hon honom med till ett ”dött” hotellrum där nu avlidna människor brukade leva och vara lyckliga. Meteoriter, ökenkliniker, inspelade mord, minnen av mord, tysta avrättningar, allt är död, död, död, död.

På grund av detta distinkta dödstema finns det en torr, kvav, katakombliknande och avtrubbad känsla i Spectre; den har samma ton som ett pågående sorgearbete, vilket görs komplett med sepiafiltret som ofta ligger över bilderna (och gör dem gulnade, som om de försvinner i glömska). Jag misstänker att detta är vad många reagerar på när de tycker filmen är händelselös och långsam. Fatalist som jag är tycker jag dock Spectre är en ganska fantastisk Bondfilm. Jag blir glad av sättet den ler inför dödligheten och finner hopp inför dödens horisont (det är den enda Craig-filmen som gör det). Jag tycker att människor underskattar nivåerna i vad Craig och Lea Seydoux håller på med – deras romans är naturligt motvillig; i Bond har hon trots allt en skuggfigur, vare sig man pratar Jung eller Freud, eller mer konkret mannen som kom för att döda hennes pappa (senare återetablerat i en snygg tematisk retcon i No Time to Die, där det visar sig att också hennes mamma dödades av en ”gäst”). Seydoux rollfigur är den som har en ark – hon måste komma till rätta med faktumet att också hon är en varelse av död och våld och att ingen psykoanalys eller hjärntortyr kan förändra det. Sättet de slår Blofeld genom att välja varandra trots mörkret, gå iväg hand i hand; sättet lönnmördaren sänker sin pistol, får ”slut på kulor”, i en upplösning som är raka motsatsen till den ”sexiga nihilismen” i exempelvis Se7en; det är perfekt Ian Fleming-tvåsamhet, olikt den mer generiska sexfantasin i Casino Royale; den bejublade Eva Green spelade trots allt en femme fatale i den filmen – Lea Seydoux är mycket bättre skuren som Craig-Bonds ”sanna” kärlek. Därtill kan man notera att sättet Bond hittar henne, inlåst i ett österrikist Freud-torn, är en mycket mer subtil blinkning till I hennes majestäts hemliga tjänst än något vi såg i No Time to Die, vars referentiella övertoner var på strikt neandertalarnivå.

I London pågår det mer symboliska mötet med döden. En son av Spectre påverkar regeringen att lägga ner 00-programmet medan M, Q och Monnypenny får bli ett sorts Scooby-Doo gäng. Det här är betydligt klumpigare och jag är mer delad på det hela, även om jag antar att det ger sammanhang till Blofeld som kan skjutas ner och arresteras, ”ordentligt” liksom, medan bilden av Craig och Seydoux i en solnedgång av polissirener blir en symbol för brottsbekämpning som arbetskraft (som doktor No en gång sa så är Bond trots allt ”bara en polisman”) snarare än resultatet av Big Brothers drönare och mjukvara.

Liksom många andra Bondfilmer skamfilas Spectre i slutändan av formella aspekter – den vill för mycket, den förklarar för mycket utan att något egentligen blir tydligare, och många detaljer känns obearbetade. Ändå tycker jag, ju mer jag ser den, att det enda som egentligen behövs i slutet är en ellips, en tidsmarkör som visar att det går lite tid mellan Blofeldts explosiva ökensorti och hans väldigt hastiga och lustiga återkomst i London.  Att finalen överlag är rätt mjäkig tycker jag passar de mer personliga och grundade aspekterna av Spectre (inte olikt Ur dödlig synvinkel). Den här filmen försöker trots allt öka den psykologiska trovärdigheten samtidigt som den vill ta ner ståhejet ett snäpp från Skyfall, allt enligt beprövade gamla strategier. Kanske med tiden, och med en ny Bond, kommer fler människor att se både nyanserna och nöjena i den här filmen. Eller inte. Jag har i alla fall alltid gillat den och jag ser mer i den hela tiden.