film, Filmloggen, omsett

Quantum of Solace (2008)


Quantum of Solace var länge en av de minst omtyckta Bondfilmerna men åsikterna har vänt sedan den kom och nu har den en liten armada av entusiastiska fans. Jag har själv ruckats lite i min aversion mot filmen, om än bara några centimeter – jag säger OK, den är bättre än Levande måltavla då. Det jag kan se nu är att Bond som hjärnskakad (och inte rörd) actionfilm inte är en så pjåkig idé när allt kommer omkring, och filmen har en särskild stil, där raka och liksom Oreo-svartvita miljöer utgör en fond mot actionscenernas obevekliga shakycam-terror. Här uppskattar jag faktiskt filmen mer än föregångaren Casino Royale, som känns organiserad snarare än regisserad av Martin ”flyttgubben” Campbell; varje scen är en låda som forslar intrigen fram, men det blir aldrig någon helhet av det – Quantum of Solace är åtminstone en typ av film, och den är den typen av film från början till slut.

Tyvärr är det inte så mycket där att hurra för, egentligen. Visst, en Vesper Martini innehåller egentligen bara vodka och gin och Quantum of Solace är precis lika primitiv. Men jag kommer inte ifrån att den brutala estetiken mest verkar finnas för att dölja den tunna intrigen, vilken i sin tur är tunn för att filmen är för hastigt producerad efter föregångarens framgångar. Filmens råhet känns helt enkelt inte speciellt uppriktig utan mer som en nödvändighet; en businessidé mer än en konstnärlig. Det ger filmen en självsäkerhet som också är lite odräglig och oförtjänt. Lättförtjänta stålar, liksom. Quantum of Solace känns fortfarande i själ och hjärta som någon b-rulle som går på TV mitt i natten.