Det är lätt att glömma att Tid för hämnd (känd som den ruffiga ”bastarden” från Bonds 80-tal) är både mer ståtlig och mindre våldsam än Dödligt vapen 2 samma sommar – det är bara som Bond-film som den verkar vara väldigt 80-talsrå. Problematiskt nog var detta mindre av ett medveten approach och mer ett resultat av kompromisser som involverade strejker, budgetoro och den överambitiöse Timothy Dalton, som driver Bond-karaktären till platser som inte ens Daniel Craig skulle göra – det här är inte Bond som Rambo, det är Bond som Shakespeariansk hämndtragedi. En film där Bonds mörka yrke kommer tillbaka till honom och han möter sin mörka själs natt i ett destruktivt och ofta självdestruktivt ”uppdrag” av hämnd.
Ändå förblir Dalton en tiger instängd i en bur, eftersom manuset helt enkelt inte ger honom den karaktärsstudie han uppenbarligen önskar. Med det sagt så finns det ändå en överraskande mängd moral i denna tilltänkt ”mörka” Bondfilm, där 007 söker hämnd på colombiansk knarkkung som (nästan) haft ihjäl Felix Leiter med hajar. Bonds hämnd slår dock ofta fel och skapar många onödiga dödsfall på vägen (Daltons vision av Bond ses bäst i hans motstridiga reaktioner på dessa dödsfall, mest minnesvärt kanske i den ökända kompressionskammarscenen) och även om skurken är demonisk, ganska tagen ur en katolskt medveten spaghettiwestern (han lemlästar Leiter, och dödar hans fru, på självaste bröllopsnatten, trots allt) så har han en fix idé på lojalitet som stämmer in på filmens övergripande teman.
Detta är, mer specifikt, en berättelse om deltagande och förtroende. Precis som skurken värderar lojalitet över pengar, och i linje med att (den annars sunda) CIA-bönan Carey Lowell blir svartsjuk när hon ser Bond med en annan kvinna, verkar Bonds önskan att döda skurken härröra från en föreställning om att inte göra det skulle vara ett svek mot Leiter. Lustigt nog är det i detta oheligt ”personliga” uppdrag (i motsats till det vanliga rädda världen-scenariot) som Bond konstruerar en känsla av mening och syfte med sitt ”äventyr” – och när uppdraget faktiskt ger en känsla av mening måste han skilja sig från MI6, oförmögen att upprätthålla sin lojalitet mot sina arbetsgivare (trots allt, om de inte vill gå efter skurken, hur engagerade är de för att rädda världen?)
Allt detta leder till en tillräckligt solid actionrulle på egna mått mätt, även om det inte lever upp till sin egen inneboende dramatiska potential, och jag tror inte heller att det någonsin var meningen. Dalton blev återigen utelämnad i kylan och kunde inte riktigt få den här cirkusen att spela hans melodi – så småningom skulle Craig få mer att säga, som medproducent till serien, men även han verkade veta gränserna för karaktären (faktiskt verkade han vilja vara den som drog gränserna en gång för alla, vilket No Time to Die bevisade). Timothy Dalton är fortfarande den mest visionära, krävande och ambitiösa skådespelaren som någonsin har spelat Bond; resten av produktionen kunde inte hålla hans takt, och senare Bondfilmer har inte heller lyckats komma ikapp honom.